Damon Gough är från Manchester, har släppt fem svåråtkomliga, kritikerrosade eps på egen etikett, och har medverkat med låten ”Nursery Rhyme” på UNKLEs ”Psyence Fiction”. Damon är kort sagt ett guldobjekt för brittiskt musikpress. Han är en sån där kille som kunde ha släppt en debutskiva med pitchade fisar utan att någon hade höjt på ögonbrynen. Som tur är gjorde han inte det.

För naturligtvis spelar Damon, tillsammans med inbjudna vänner, pop. Inte pop som pop låter mest, utan snarare riktig indiepop. Om någon sådan fortfarande finns. Det är glatt och lite melankoliskt, sött men inte töntigt, harmoniskt och engagerande.

Jag tror att det är Money Mark jag först tänker på när jag hör Badly Drawn Boy. Likheterna är få utanför experimentlustan, den knappa, organiska produktionen, och keyboardarna, men något finns det där, något som åtminstone gör dem avlägsna släktingar.

Likheter finns annars med Elliot Smith. Jag tänker från första lyssningen på ”The Hour of the Bewilderbeast” mycket på en av mina favoritskivor ”Either/Or”. I båda fallen förmedlas skörhet och enkelhet på ett liknande, trollbinbande sätt. Båda är även genier när det kommer till att göra melodier som håller en vaken om natten. Nu är ju nämnda Elliotskiva långt mer avskalad än Damons skiva, för Damon har förutom sin gitarr använt sig av både keybords, maskiner och datorer. Herrarna har dock en sak till gemensamt. De har båda lyssnat mycket på The Beatles och Beach Boys och älskat varje sekund. I båda fallen är det påtagligt, men i Damons fall (recensionen handlar ju trots allt om honom) kan man räkna upp fler influenser, till exempel Simon and Garfunkel, utan att det för den sakens skull känns som något annat än Badly Drawn Boy.

De 18 låtarna är alla rätt lågmälda historier där melodin alltid är viktigast. Eller varför inte känslan, harmonin. Låtarna varierar rätt kraftigt i längd vilket har resulterat i att de korta spåren fungerar som länkar mellan de längre låtarna. Damon har därmed lyckats undvika fenomenet med en lång räcka fragment där man inte kan skilja låtarna från varandra. Tyvärr är skivan hela 63 minuter lång, och det kan kännas långt vissa avspelningar.

Singeln ”Another Pearl” är en av skivans bästa låtar, det skall medges, men här finns mängder med riktigt bra låtar. Den här gången kan du tro på hypen.

Släpp tanken på att köpa fler Belle and Sebastian eps, köp ”The Hour of the Bewilderbeast” istället, så att du får något med substans och lång hållbarhetstid.