Jag tror att jag vet precis var jag kommer att få höra den här skivan. På ett café här i stan som heter Farbror Melkers. Jag tror att det finns sådana caféer i alla mellanstora svenska städer. Caféer som är tydligt designade och använder ganska starka färger på väggar och möbler. Caféer som gärna spelar RnB i stereon. Helst ganska snälla saker. Något som låter modernt utan att störa. Pink passar perfekt för sådana etablissemang. Hon är väldigt lagom på ett nästan svenskt sätt. Hon är lagom farlig. Lagom kaxig. Lagom tråkig skulle jag vilja säga.

Pinks debut, ”Can't Take Me Home”, är en skiva fylld med perfekt producerad modern RnB. Här finns ett par produktioner signerade Babyface och ett par signerade She'kspere. Så klart. Pink låter som en snällare syster till TLC eller Destiny's Child. Men, hon saknar en hel del av dessas självklara pondus. Hon vill vara tuff och kaxig, men det känns inte riktigt på riktigt. Att sen låtmaterialet inte alls håller samma klass, tja det ökar ju bara intrycket av lagom. Det här är inget för mig. Det varken brinner eller bränner. Ungefär lika spännande som kallt kaffe.