Att Magnus Henriksson som Existensminimum ibland spelar olika instrument bakom eller producerar Moneybrother är egentligen inte särskilt relevant. Mer än för att säga att han på egen skiva inte låter särskilt likartat. För även om beröringspunkter finns är slututtrycket ett annat.

De arbetar delvis med samma musiker. Båda gör musik som i sina bästa stunder står på gränsen till ett sammanbrott. Men Existensminimum har i sin pompösa krautpop mer gemensamt med kollegor som Rigas och The Bear Quartet. Det är bräckligt och hårt uttänjd musik som ger känslan av att kunna falla ihop och brista. Och det är precis där spänningen i musiken ligger. Det är precis det som gör den intressant. Att man aldrig riktigt vet om det kommer att bära eller brista, det enda som är säkert är att bakom tonerna står någon som ger sitt allt.

Instrumentala ”Take Me To Your Leader” sammanfattar på många sätt albumet för mig. En försiktigt slingrande men samtidigt skev gitarr till trummor som ramlar runt bland mässande körer. Efter en stund kommer en knorrande synth in i ljudbilden och tempot drivs upp mot ett hetsigt crescendo som i samma ögonblick som det borde brisera fångas in i ett hypnotiskt och monotont malande. Det är ett hårt hållet sväng som också bjuder på lätta dansande toner. Det är en låt som begär att du vrider upp volymen.

Två gamla låtar har tolkats om. ”From Me To You” har körts genom ett upptrasande filter och tanken var väl att den skulle bli bräckligare av det, men jag tycker mest att den blivit mer diffus. Ja, jag gillade den bättre i ep-versionen. Till ”Running Down Everyone” har den lille lokalpatrioten tittat fram och resulterat i att Gotlands Balalajkaorkester bjudits in. Det har gett den en karg östeuropeisk skärgårdklang som passar låten mer än väl. Fint.

Och med det har jag förhoppningsvis lyckats ringa in varför jag för ett ganska bra tag sedan skrev att det här är den enda orkestrala krautrocken med balalajka-orkester ni behöver i år.