Ibland känns det nästan svårt att hitta texter om Pet Shop Boys skivor som inte handlar om gruppens ironiska texter. Det är också någonstans här som alla därpå följande analyser och reflektioner kollapsar.

Pet Shop Boys ständiga ironiserande är ju den överlägset mest seglivade missuppfattningen i gruppens karriär. De få låtar i duons katalog som kan sorteras in i ironi-facket är så få att de avfärdats som inget mer än just undantag för de flesta andra artister. Det är lite som att utse Marvin Gaye till en av förra årtusendets mest genompolitiska soulsångare baserat på What’s Going On.

På samma sätt är det intressant att se hur flera som recenserat Fundamental känner sig nödgade att påpeka att Pet Shop Boys på albumet lyfter blicken och i texterna reflekterar kring världen omkring eller att Casanova in Hell tar upp manlig erektion ungefär som att det här är helt oprövade teman för duon. Omvärldsbevakning och sexuell frustration och osäkerhet sett ur sneda vinklar är också vanligt förekommande i PSB-katalogen, fast nära nog alltid insvepta i Neil Tennant-metaforer.

Men samtidigt är det inte förvånande att exempelvis DN:s Malena Rydell bockar av allt ovanstående i sin recension av albumet och dessutom toppar det hela med att tala om ”Pet Shop Boys ironiska credo”. Eller att Marcus Joons i en text på digfi.com konstaterar att gruppen de senaste tio åren ”stått helt blick stilla och konsekvent lindat in sig själva i obegripligheter som schlagerdisco och vuxenballader” utan att se den spikraka och synnerligen medvetet utstakade vägen mellan debuten och Fundamental när gruppen nu på ett sätt nått vägens slut (mer om det här i två texter längre fram). Även Rydell är inne på detta.

Att det i rätt många utlåtanden om Fundamental talas om det bästa PSB-albumet på tio år eller det bästa sedan Very är lika självklart. Tiden mellan Bilingual fram till släppet av Disco 3 (eller egentligen fram till PopArt), är den överlägset minst kreddiga perioden av gruppens karriär (till och med jämfört med debutåren). Med andra ord: många har knappt lyssnat på albumen från den här tiden. På samma sätt känns det ibland som att mycket av det relativt nyvaknade intresset för gruppen grundar sig i Pet Shop Boys som stilbildande fenomen, inte som musikskapande artister

Faktum är ju snarast att Fundamental på många sätt har mer med just albumen från de här ”svarta åren” att göra än Pet Shop Boys tidiga material. I synnerhet förhandssnacksparallellerna till Very. Med undantag av Integral, de matchande kostymerna och att Fundamental precis som Very också säljs i en begränsad 2CD-utgåva (Fundamentalism recenseras separat här) är Very i princip det album som Fundamental har minst gemensamt med. De närmaste släktingarna heter ju Behaviour, Nightlife (sorgligt underskattad och förbisedd) och Release.

En stor skillnad mot i princip alla andra Pet Shop Boys-album är att duon för första gången sedan debuten lagt över all produktion på någon annan. Den gången hette producenten Stephen Hague. Den här gången är det Trevor Horn, som tidigare producerat några av duons allra mest klassiska spår. Och visst märks det. För vad är väl ljudväggarna i I’m With Stupid och Integral om inte Relax och Two Tribes en gång till. När samarbetet den här gången började lär Neil och Chris blivit lite chockade när Trevor släpade in trummor och bas i studion (riktiga instrument!). Även den biten märks.

Pet Shop Boys har förmodligen aldrig rockat lika mycket som i The Sodom And Gomorrah Show.

Pet Shop Boys har följaktligen heller aldrig låtit lika illa.

Verserna funkar ju egentligen fint, men när det i refrängerna kastas in en synnerligen illasmakande rockgitarr över klassiskt musikskolekomp blir det lika mycket kollaps som när Saint Etienne rockade loss på senaste albumet. När Trevor sedan wall-of-soundar in visslingar OCH barnkör i samma låt (in your face, Kent!) är krocken med isberget oundviklig. The Sodom And Gomorrah Show håller på att kosta Fundamental ett betygssnäpp helt på egen hand.

Som tur är det här bara en tillfällig dikeskörning. Resten är desto bättre. Psychological, med sin Kraftwerk-slinga, trivs i samma hörna som Discoteca och Electricity. I’m With Stupid har växt rejält från de första tveksamma genomlyssningarna. Integral är nästan en ny Shameless i sin bombastiska uppblåsthet. Och så förstås den briljant syntbasdrivna robotstudsaren Minimal, som går i mål hos New Order och Papa Don’t Preach.

Men den här gången bärs ett Pet Shop Boys-album för första gången framförallt fram av balladerna. Sedan är det kanske inte heller helt förvånande när Trevor Horn varit inblandad. Trevor har gjort fantastiskt finstämda verk ända sedan Art of Noise tidiga dagar (senast förra året på Lisa Stansfields The Moment) och har även gjort världens bästa och vackraste svulstoballad (The Power of Love). Det är i de här stunderna som Release gör sig som mest påmind, och det är också då det genomsvarta konvolutet kontrasterar som mest mot Very:s bubbeloranga färgexplosion.

Bland balladerna är det särskilt två som lyfter sig extra högt. Den första är Only the Wind-ekona i I Made My Excuse and Left där Neil Tennants träffsäkra penna fångar ljudet av ett förtvivlat hjärta och samtidigt sammanfattar den stillsamt skruvade Tennantska humorn med några få rader: ”A silence filled the room / awkward as an elephant / in the crowded court of your love / I was now a supplicant”. Den andra är den desperat mörka, och oerhört vackra Dianne Warren-skrivna Numb, ursprungligen tänkt för PopArt-samlingen.

I wanna be numb
I don’t wanna feel this pain no more
Wanna lose touch
I just wanna go and lock the door
I don’t wanna think
I don’t wanna feel nothing
I wanna be numb

Men med det här sagt är det verkliga mästerverket på Fundamental ändå ett av de poppigare spåren när Neil och Chris i Twentieth Century uppdaterar My October Symphony i såväl texttema som sound sexton år senare, med ett litet vemodigt stänk Before. Fyra och en halv minut som på ett underbart sätt sammanfattar kärnan i Pet Shop Boys popmakarmaskineri.

Fundamental kanske inte, titeln till trots, fångar riktigt allt som är Pet Shop Boys. Men det kommer väldigt, väldigt nära.