Att Form in Void från Sasu Ripattis femte fullängdare som Luomo börjar precis som Telex semiklassiska Moskow Diskow är inte så lite överraskande.

Men samtidigt alldeles självklart.

Det tar ungefär en halv minut innan man börjar misstänka att saker och ting nog inte kommer att bli som man förväntar sig i Luomo-land. En fordrande och tungfotad fyrfyra och tomt rymddiscostirrande maskinslingor robotdansar igång Plus.

Det ligger nog något i vad en recension av albumet konstaterade. Att Ripattis Luomo-kostym cirklat runt housen. Aldrig riktigt konverterat i Chicago-kyrkan innersta rum. Han har visserligen hela tiden rört sig allt närmare mer konventionella houseterritorier för varje album, men tyvärr också tappat det som gjorde The Present Lover till ett av 00-talets bästa album. Det anonyma motellnattsmötet mellan det kalla och det varma. Det distanserade och det innerliga.

Den resan fortsätter på Plus. Trodde jag. Trettio sekunder in.

Men så vid tre och en halvminutsstrecket händer något. Pratsången, acidknorrandet och dystopiorgievibbarna får sällskap av en helt annan del av ljudminnesbanken. En svävande vacker slinga som smyger in. Försynt och försiktigt, men med en alldeles självklart självsäker roll.

I must do the twist.

Det är här vi hittar Luomo anno 2011. Närmare dansgolvet än någonsin förr. Men också mer förankrad i det förflutna än någonsin tidigare. Ett Chicago som precis sett en ny genre få dansgolven att explodera. Ett åttiotal med pastellfärgade popfärger och laserbloppanden. Att den avmätta sången den här gången hanteras av Chicago Boys, som ska vara en duo med rötterna just i housens födelseort, förstärker bara tidsresan ytterligare.

Men det som är allra mest glädjande med Plus är att melodierna på allvar hittat tillbaka in i Luomos musik. Eller kanske snarare det försiktigt melodiösa. Och där det på The Present Lover handlade om byggen som blommade ut allt mer under sina minuter i strålkastarljuset får vi här gracer som är mer jämnt fördelade. Det blir, tja, mer pop. Kanske pop i en väldigt löst hållen definition, men ändå.

Nu betyder det här inte att vi pratar radiospelningar en masse här. Sasus ljudplockepinnande ritar fortfarande upp spelplanen. Chicago Boys mässande fortsätter i den väl inarbetade Luomo-vokaltraditionen.

Visst tappar Plus fart på sina ställen (som i lite för felmonotont mässande How You Look och Make My Day). Och visst saknar jag den röstvariation som de flesta tidigare album bjudit på (framförallt saknar jag Antye Greie-Fuchs och Johanna Iivanainen). Men vi får Twist. Woo-woo-mjukslamrande Good Stuff. Charmsvängiga Happy Strong. Superfluffiga Medley Through. Oblygt genomåttiotalsalternativpoppiga Form in Void. Neonregnvackert hotande Immaculate Motive. Analogknorrande Spy.

Stämningarna får mig inte sällan att tänka på Larry Heards mest konturlösa ljudlandskap. Chicago Boys har ibland Robert Owens bara en frasering bort. Det finns kort sagt väldigt mycket bra på Plus.

Inte en ny The Present Lover. Men ett väldigt lovande steg tillbaka i rätt riktning.