För någon månad sen var jag på väg in i ICA-affären som ligger på mitt bostadsområde. Ett par i 30-årsåldern gick framför mig och drog en skrinda med ett barn i. När mamman som gick först passerat dörrarna till affären höll skrindan på att fastna mot ena sidan av dörröppningen utan att hon märkte det. ”Akta baby!” uppmanade mannen som gick bakom skrindan. Jag fick lägga band på mig för att inte börja skratta åt honom eller kommentera hans kommentar. Baby. Det lät onaturligt där utanför ICA-affären, sagt utan minsta uns av glimt i ögat. Lika onaturligt låter Montys alla Yeah! Ba! Baby! och Mään!.

Mannen bakom Monty – David Pagmar – var tidigare Montt Mardié. Ingen av mina favoritakter på den svenska popscenen men ändå någon som väl haft ett och annat att komma med. Men nu har Pagmar plockat fram skinnpajen, halskedjan och Kanye-glajjorna. Övergången från indiépop till elektronisk ”soulig” dansmusik känns som ett steg inspirerat av framgångsrika svenska artister som Daniel Adams-Ray, Oskar Linnros och Jonathan Johansson. Av de tre nämnda är Jonathan Johansson den enda jag egentligen kan se ha ett utpräglat konstnärligt uttryck men jag måste ändå ge Linnros och Adams-Ray att de är skickliga låtskrivare och att de lyckas ge musiken själ, men på det området är Montys musik bara plastig.

En vän till mig berättade om en kurskamrats kommentar till syntarna på Kraftwerks album Tour de France Soundtracks: ”de här syntarna är verkligen dyra!”; något jag inte kan låta bli att le åt varje gång jag lyssnar på det. Nu menar jag inte att jämföra Kraftwerk och Monty, men på motsvarande sätt låter varken syntar eller elektroniska trummor på 1000 år senare dyra. Hurvida syntarna är dyra eller inte låter jag vara osagt – det som är intressant är ju såklart hur det låter och inte hur mycket ljuden kostar – men produktionen är tråkig på samma sätt som den slätstrukna eurodisco-produktion som är så utbredd i den svenska melodifestivalen numera. Pagmars sång är både övertydlig och otillräcklig när den ska uttrycka förtvivlan, lust och ömhet, och än mer övertydlig är Mary N’Diaye som sjunger med på Aldrig och Batman.

Två covers ger sig Monty också på: Beyoncés Halo blir Gloria och Rihannas och Jay-Zs Umbrella blir Paraply. Versionerna är nedskalade till bara piano och sång. Tanken är lätt att genomskåda: de avklädda arrangemangen gör rösten naken, det ska låta vackert och sårbart. Billigt? Ja. (Ursäkta ytterligare en ekonomisk paralell, men jag hoppas min läsare förstår att jag inte talar om ekonomiska förutsättningar utan om den konstnärliga energi som lagts ned på musiken.) Det funkar inte särskilt bra heller. Pianospelet i Gloria saknar känsla och hade lika gärna kunnat spelas på en nybörjar-keyboard med pianoljud, övergången från brygga till refräng är klumpig, låneordet baby används ett par gånger för mycket och sången, ja, den är fortfarande övertydlig. I Paraply är det framförallt översättningen i refrängen som känns klumpig. Ella-ella-ella-e-e-e blir ply-ply-ply-ja-ja-ja. Det är inget snack om saken: ply-ply-ply är inte lika svängigt som ella-ella-ella, det det är ju inte ens lika många stavelser!

Mest irriterad blir jag på självgodheten och självömkan i låtar som 1000 (som för övrigt innehåller textraden ”tjejer med sina mo-bi-ler, som paparazzi” – uppdelningen av ordet mobiler känns lat i sammanhanget och liknelsen är trist och simpel) och Aldrig och den får mig att tänka på Ansiktets satiriska X, men hos Monty saknas glimten i ögat. Dessutom har väl 2011 bjudit på sentimentala, gnälliga män så att det räcker (Bon Iver och M83 till exempel) men här finns ju ingen finess (för ja, jag tycker att Bon Iver är ett bra album, jag bara retas lite. Hurry Up We’re Dreaming däremot…)!

Men jag ska inte räkna ut Monty helt och hållet. Han skulle kunna knipa en värdig plats i den svenska melodifestivalen. Nivån på 1000 år senare är inte för låg för det, och det är ju trevligt med någon som sjunger på svenska!

Till sist vill jag säga att skivbolaget som Monty ligger på – Hybris – har släppt många bra album under året som gått (Jonathan Johanssons Klagomuren, Big Foxs Big Fox och Korallrevens An Album by Korallreven), så även om 1000 år senare inte fallit mig i smaken vill jag ge en uppmuntrande eloge till dem och hoppas på att de bjuder på lika mycket (eller mer) fin musik under 2012.

Gott nytt år!