På The Social Network kändes allt så naturligt. Som att världarna sammanföll till något som stämde. Facebook, Fincher, Reznor, Ross.

Reznor och Ross fick vara naturliga i en miljö som var som dem. Men när de flyttar sig till svenska öar och filmatiseringen av de senaste årens mest överdrivet älskade bok låter det mest gammalt och förlegat.

De sätter tonen direkt med Immigrant Song med Karen O som sjunger. Det är inte bara dåligt, det är direkt jobbigt. Det låter som en kvarlämning från soundtracket till Spawn. En Led Zeppelin-cover för att släppa en singel som om datumet stod på 2001 och inte 2011.

De bygger stämningar men överdriver dem. Det sprakar av datanörd och gömda hemligheter, men effekterna skriver på näsan istället för att ligga och lura i bakgrunden. Där tomheten hade en funktion i The Social Network ekar den här mest av avsaknad av form.

Det finns höjdpunkter, som karga Hidden in Snow, men också fullständiga misslyckanden som A Thousand Details. Temat som går igen känns inte särskilt nyanserat, mest loopat. Och Mariqueen Maandig Reznors röst som ligger i bakgrunden på fyra spår är mer enerverande än stämningsskapande.

Att avslutningen är en Bryan Ferry-cover från gamla Tom Cruise-filmen Legend med Trent Reznors nya band How to Destroy Angels? är bara spiken i kistan. Det låter så förlegat och trist att jag sörjer forna hjältars oförmåga att hålla sig ifrån sitt förflutna.

På The Girl With the Dragon Tattoo känns allt så konstigt. Som om världarna aldrig möts, som att det inte stämmer. Stieg Larsson, David Fincher, Trent Reznor, Atticus Ross.