”Man håller andan när han går förbi en på gatorna i Göteborg”, förklarade en bekant för mig över en öl för några år sedan. Sedan skakade han förundrat på huvudet, drog handen genom sin quiff och fäste blicken någonstans i fjärran, troligtvis Manchester. ”Nicklas Franke”, sade han högtidligt, ”är Gud”.

Av ovanstående framgår två saker: min bekant är skitjobbig, och det är något visst med Franke.

För även om det inte märks nämnvärt i de mer pragmatiska delarna av Sverige är Franke smått legendariska i hemstaden. De är omsusade som få andra svenska band, och mystiken har bara tätnat på de sex år som har gått sedan den kultförklarade debutskivan från 2003, den kompromisslösa mangelkommunikén Optimismens hån. Exakt vad Nicklas Franke och hans kollegor har gjort sedan dess, förutom att då tydligen gå omkring på Göteborgs gator och se stenhårda ut, har varit ganska hemligt. Men nu har alltså den upphaussade uppföljaren släppts, och förväntningarna har varit enorma. Men hur låter det, då? Behöver min vän revidera sitt uttalande?

Om man bortser från att a). det kanske inte var helt korrekt från början och att b). det inte finns en snöbolls chans i helvetet att han skulle erkänna att han någon gång haft fel, är svaret ett ganska säkert nej. Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster är, vilket dess titel kanske skvallrar om, väldigt mycket Franke. Den älskvärda tjurskalligheten är i allra högsta grad intakt. Vad som emellertid har ändrats en aning är det karaktäristiska soundet. Om Franke på Optimismens hån var ett Jesus & Mary Chain med industritendenser är man nu ett ilsket och nervigt Gun Club, med rockabillysväng som en lika självklar beståndsdel som nihilism.

Och nej, det är väl kanske inte lika revolutionerande som förra gången. Inte för att Sprickor inte är intressant, men för att det är smått omöjligt att leva upp till en debut av samma kaliber och status som Frankes. Det hade krävts ett mycket spektakulärt självmord. Och om det är något man får vara tacksam över är det att ett sådant inte har begåtts, och att Franke fortsätter att vara ett pålitligt alternativ i ett musikklimat där skattepengar pumpas in i något så rysligt som Dansbandskampen. Sprickor är, trots allt, en synnerligen begåvad uppgörelse med det mesta.

Nicklas Franke kanske inte är Gud, och min bekant kanske är desillusionerad. Men om popmusik inte handlar om just verklighetsflykt så vet jag faktiskt inte vad.