Kanske är det John Dwyers tur nu. Skränig lo-fi från den amerikanska västkustens vitala collegestäder befinner sig mer rätt i tiden än på länge, och det är precis vad Dwyer har ägnat sig åt sedan slutet på 90-talet i band som Coachwhips, Pink & Brown och Dig That Body Up, It’s Alive!. Det ligger nära […][...]

Jag älskar Yo La Tengo. De är för mig vad Jules var för Jim. Visst, det finns band jag har haft mer passionerade förhållanden till, men det är oftast till följd av vanlig hederlig rotlöshet. När tillfälliga förälskelser och snedsprång har bedarrat sitter vi alltid där, Yo La Tengo och jag, och vet att det […][...]

Att lyssna på The Guilty Office är lite som att träffa en gammal barndomsvän. Denne struntar fullständigt i att du har skaffat någon slags cred, köpt nya kläder och snöat in på afrobeat, för han eller hon har sett dig hafsa omkring med illasittande Converse och talfel alldeles för länge för att revidera sin uppfattning […][...]

”Man håller andan när han går förbi en på gatorna i Göteborg”, förklarade en bekant för mig över en öl för några år sedan. Sedan skakade han förundrat på huvudet, drog handen genom sin quiff och fäste blicken någonstans i fjärran, troligtvis Manchester. ”Nicklas Franke”, sade han högtidligt, ”är Gud”. Av ovanstående framgår två saker: […][...]