”Man håller andan när han går förbi en på gatorna i Göteborg”, förklarade en bekant för mig över en öl för några år sedan. Sedan skakade han förundrat på huvudet, drog handen genom sin quiff och fäste blicken någonstans i fjärran, troligtvis Manchester. ”Nicklas Franke”, sade han högtidligt, ”är Gud”. Av ovanstående framgår två saker: […][...]