Till en början känns Carried to Dust lågmäld och dammig. Det föreligger en risk att den kommer stå lika mycket på hyllan som Garden Ruin, som när man tittar i backspegeln inte var alls så stark som jag gärna ville tro.

Efter hand inser jag dock vilken jävla fullträff albumet är.

Om Garden Ruin var ett stort och påkostat album är Carried to Dust mer detaljerat och nedtonat. Det låter enkelt, men saknar inga av de arbetade arrangemang som är typiska för Calexico.

Albumet är en uppdiktad reseberättelse av en påhittad författare i manusförfattarstrejken i vintras. Författarens berättelser om platserna han besöker utgör en stor del av albumet och att tolka låtarna till sådana scener är inte särskilt långsökt även för resten av albumet.

Det självklara samarbetet med Iron and Wine som gjorde en EP, In the Reins, med Calexico för tre år sedan, fortsätter i House of Valparaiso. En fantastiskt lågmäld duett. En av de få kärlekssångerna på albumet, Slowness, där kanadensiska Pieta Brown medverkar är självklart välskapt. Men behållningen av albumet ligger snarare i de försynta variationerna, som brukligt färgade av skocken gästmusiker. Och i centrum Joey Burns sagolika röst och John Convertinos allsidiga trummande. Lika ofta bredvid skinnet som på.

Carried to Dust är lite av ett omtag. Ner bland balladerna. Tona ner de mexikanska tonerna och spanska sångerna. Mindre toreador, mer gubb. Självsäkrare instrumentala spår och mer tillbakalutat gung. Men utan att bli tradiga som Calexico ibland faller in i när de gör exakt det man vill höra.

Calexico Two Silver Trees