Recension
- Live From the Union Chapel (cd) Damien Rice
- 2007
- 14th Floor Records
Ondskan
Lyssna
Jag har totalt missat Damien Rice, trodde jag tills jag lyssnade på den här skivan och upptäckte att det är ju han – han som gör smöriga sånger som spelas till ände på radion.
Redan vid andra spåret börjar kräkreflexen sätta in. The Blower’s Daughter är som gjord för Lugna Favoriter, som man kan tänkas komma med hälsningen â€Jag älskar dig så himla mycket Tommyâ€. Den är tydligen populär bland konståkare också.
Han har säkerligen ett gott uppsåt med sin musik men lyssningen blir smärtsam. Jag kan inte hitta något spännande eller romantiskt i den här wailande smörjan.
Damien Rice är känd för att häckla personer som fotar på hans konserter, han har stannat mitt i låtar för att säga till och ibland gjort om en textrad för att uttrycka sitt missnöje. Det kan man tycka vad man vill om.
Det måste dock sägas att själva live-elementet i den här skivan är imponerande, rösten är väldigt tight och stark, han är uppenbarligen en duktig musiker.
Musikjornalisten Paul Morley har ett test för att fastställa huruvida en låt är bra eller ej, skulle Elvis ha kunnat spela in den? I det här fallet blir svaret ett rungande nej.
Publicerad: 2008-01-11 00:00 / Uppdaterad: 2008-01-11 08:57
57 kommentarer
…Och poängen är? Damien Rice är inte lika bra som Elvis? Oj jävlar..
Ni kunde väl ha åtminstone recenserat något som inte är 4 år gammalt..
#
haha vilken totalsågning
#
Den sämsta recensionen jag läst på länge.
#
Och detta baseras på en liveskiva från 2003 med hälften b-spår? Du borde kolla upp ”O” samt nya. Han och Lisa Hannigan tillsammans e riktigt bra. Men om du inte gillar’t så kan du ju alltid skatta dig lycklig att du inte är en lugna favoriter/rix människa, Bra jobbat!
#
Vilket enda ”meh”. Aja, det är ju kul med sågningar. Kräk är ju ett ganska kul ord.
#
Den mest korrekta recensionen jag läst på länge.
Korrekt på följande vis:
1. Ja, han har gjort Blower’s Daughter och tydligen används den i skridskoåkningen.. framgångsfullt.
2. Ja, han ber folk uppleva konserten istället för att sitta och filma den.
3. Nej, Elvis skulle inte ha en chans att göra det lika bra som Damien gör det.
4. Sist och viktigast kanske, du har totalt missat Damien Rice.
Sen hittar jag inte fler rätt. All fakta som finns i recensionen hittas på engelska Wikipedia, antagligen för att den svenska motsvarigheten inte har så mycket info.
För er som inte hört Damien tidigare rekommenderas både O och 9. De är varken smöriga eller romantiska i överflöd, 9 Crimes från senaste är faktiskt helt suverän. Inte hört liveplattan än, men jag tror jag tar reda på om den är bra personligen istället..
Bästa sågningen än så länge i år.. av sig själv. Se det som så, det kan bara bli bättre resten av året!
#
Varför fungerar inte länken till skivsläppslistan?
#
Jag tror Marie har rätt. Bra så. Det här ska inte kollas upp.
#
Hmm, Damien Rice är ju uppenbarligen en man. Kolla sedan sedan namnet på sjätte låten, hmmmmm.
Han borde ju då söka något programledarjobb i kanal fem eller TV 3.
#
Hahahaha sitter en man som kallar sig för ”Dragonteeth” på Internet och beskyddar Damien Rice? Fan, nu blev ju recensionen helt plötsligt asbra.
#
Hur kan man få recensera en skiva när man inte är insatt överhuvudtaget?
Liveskivan är säkert inte höjdpunkten i karriären men att såga allt Damien Rice har gjort utifrån det är riktigt riktigt amatörmässigt. Nu lär väl inte Marie Lindström vinna några journalistpriser under sin livstid men det kan ju vem som helst räkna ut att man kanske bör ha lite mer kött på benen innan man sågar en hel karriär efter att ha lyssnat på en skiva!
Jag skulle vilja såga Rolling Stones som band för deras platta ”Bridges to Babylon” är verkligen skitkass!
#
Robert: För jag hade klantat mig lite. Bättre nu.
#
Kan folk sluta låta som om Damien Rice är en slags revolutionerande sånggud eller? Det är ju fan helt sjukt hur ni håller på.
#
”An Eskimo showed me that movie, he’d recently taken of you:
While the poor man could hardly stop shivering,
His lips, his fingers were blue.”, nej fan, det är ju Cohen, eh, jag menade: ”I look to my eskimo friend
When I’m down, down, down”.
#
Bra recension, som dessutom skulle kunna fungera som en beskrivning av Damien Risigs hela ”konstnärsskap”.
Det är väl sånt här som studentkorridor-killar spelar för studentkorridors-tjejer för att få ligga? Nån annan funktion har knappast den här musiken.
#
Jag håller med, Lars Demian är skit!
#
Rice är outhärdlig.
#
http://dagensskiva.com/2003/09/25/damien-rice-o/
#
En av de mest pinsamma recensioner jag läst.
Trodde det var själva live-momentet som sågades men nej det var låtmaterialet!
Det handlar förhoppningsvis inte om att Marie kan för lite om musik utan för att hon tycker det är roligt att provocera. Annars hade hon inte gett skivan en 2:a i klass med Magnus Uggla och Michael Bolton utan försökt förklara sin omotiverade avsky mot Damien Rice och därmed gett över recensionen till någon annan på redaktionen…
Tråkigt att dagensskiva sjunker till såna nivåer.
#
marie lindström. är inte det den där läraren som uppträdde i melodisfestivalen?
#
Hahahaha vad är det för FEL. Sen när började Damien Rice-maffian hänga på dagensskiva? Helt sanslöst, detta är det roligaste sen den där töntgrabben skulle stämma dsc för nått Motorsågen skrivit.
#
Attentionseeker jewbs? Känns som om du försöker hypa upp hela tråden utan egentligen ha något att tillföra om själva recensionen eller musiken.
Och nej, jag är inte helt ny på sidan även om jag kanske inte har lika mycket tid över som dig för den. Varit intressant om du kommit med något konstruktivt udner all den tiden..
#
Vafan! Damien Rice som en lugna favoriter radiokille? Näää, han är grym!
#
jag har träffat många killar som hatar bögar för att det är äckligt men gillar lebbor så länge dom är snygga o gillar o visa upp när dom knullar. dom hatar invandrare för att dom är våldtäcktsmän och kriminella. och dom hatar damien rice för att det gör så jävla ont att dom nästan är på lipen första gången dom hör i remember, genomskådad?
#
Damien 4 teh w1n.
#
Dragonteeth: Jag har faktiskt tillfört detta till dsc.
1. Kal eller vem det nu var, fick tummen ur och recenserade Anna Järvinen.
2. Blev citerad i förra årets årbästalista ang. Moneybrothers pengabroder.
Så. Jag skiter väl fan i om du är ny, jag tycker detta är underbart roligt bara. Att fler verkar ha missat det är ju tråkigt. Nej, jag är ingen attentionsseeker (vad nu det är, kanske är det en sån där hjulande kvinna i string på en strand?).
Enda jag vill är att få er att inse att detta är snudd på sinnessjukt. Damien Rice är en vedervärdig artist, recensionen är havdan, ganska dålig till och med, men resultatet övervinner allt.
Hejdå Draktanden! (borde inte du gilla metal förresten?)
#
Skulle kunna göra en hel utläggning där, men det var bara en sak som var viktig.. Är kvinnan snygg? Annars kan det vara..
Och jo, allt med Paradise Lost spisas..
#
Hennes röst är det vackraste som fanns ’07. Hennes utseende tänker jag inte uttala mig om, men hon har bedårande barn. Och det är alltid ett plus.
#
Nu hade recensenten inte enbart hört Dajmens skitskiva, utan även hans skitmusik på radion. Så lite mer skit har hon allt på fötterna för sågningen än bara en skiva.
#
Här sitter man och hejar på jewbs, eftersom D. Rice verkligen är kass, och så ser man snart att han hyllar Anna Järvinen, möjligen 2007 års tråkigaste svenska kvinnliga artist.
#
kakabakarn kommer in på klubben med en fet jävla brud tror att han vet, men vem faan är du?!
#
surfade in, har inte läst dagensskiva på 2 år. Nu minns jag varför. Varför sätter man ens någon som inte har någon erfarenhet med damien rice att recensera en liveskiva? En liveskiva kan man ju gissa köpes av de som redan är invigda, och det torde då vara så att en redan invigd recenserar skivan, eller åtminstone någon som känner till damien? …
#
Jag kommer in på klubben med en välsvarvad hottie, mer smal än tjock, men annars har du helt rätt i det du skriver.
#
Okej grabbar, nu trollar ni väl runt i trollskogen bara. Det är NO WAY IN HELL att Sveriges 5 enda D. Rice fans samlas här. Ni måste verkligen vara fanatiker som F5ar Google i jakt på er alldeles egna hottie. Värre än Morrissey detta.
#
Oooh, nu var jag tvungen att slänga på Blower’s Daughter! Det var längesen. För övrigt har jag aldrig gillat Elvis.
#
Felet idag är att musiken inte längre är i fokus. Människor kämpar med att finna sin identitet genom att försöka tycka om musik som anses vara rätt istället för att släppa garden och låta musiken framkalla olika känslor.
Musik är en konstform, inte en imagehöjande könsförlängare. Det hela började urarta för en massa år sedan och i min värld upplever jag att det är MTV och framför allt Madonna som har skitat ner populärmusiken med en massa oväsentligt lull lull.
Med sina texter och melodier har Damien lyckats bygga vidare på en uråldrig vistradition och han har skapat något som i mina öron är mycket vackert. Ni andra får som vanligt tycka precis vad ni vill, och de flesta tycker förmodligen att jag är i helt fel forum men jag känner ändå att jag måste försvara en av de mest ärliga och sympatiska kommersiella artister vi har på vår gamla jord.
Satan vad jag börjar bli gammal…
#
Springstream: Så du menar att ”lull-lull”, dvs. något utöver själva musiken, inte började förrän i mitten av åttiotalet? Ingen sålde musik med sex dessförinnan? Ingen gjorde absurt stora och påkostade scenbyggen dessförinnan? Ingen levde på att hela musikkarriärer byggdes på medverkan i TV? Inga musiker levde på att göra reklam för allehanda prylar i egenskap av att de var ”kändisar”?
Där ser man.
#
sssssch. punktera inte rockistbubblan.
#
Bra men lite förutsägbar poäng där Ola. Jag har ingenting emot att musik är sexig, påkostad och innefattar TV-medverkan. Däremot är det trist när det musikaliska blir sekundärt och det visuella (lull-lull) och det lukrativa blir primärt. Jag är medveten om att det fanns dålig musik även innan MTV och Madonna dök upp men på den tiden vill jag påstå att populärmusiken var bredare och lämnade utrymme för större konstnärlighet. För att förklara det hela kan man jämföra Billboards fem populäraste album 1972 och 2007:
1972:
1. Neil Young – Harvest
2. Carole King – Tapestry
3. Don McLean – American Pie
4. Cat Stevens – Teaser And The Firecat
5. Rolling Stones – Hot Rocks 1964-71
2007:
1. Daughtry – Daughtry
2. Akon – Konvicted
3. Fergie – The Dutchess
4. Soundtrack – Hannah Montana
5. Carrie Underwood – Some Hearts
Dagensskiva.com har en viktig roll vad gäller att hålla musiken levande. Därför skulle jag vilja be er som kommenterar att visa respekt för artister som t.ex. Damien Rice, som faktiskt ser musiken som den konstform den förtjänar att vara. För om den gode rödvinstomten från Irland inte får plats här heller, var ska det då sluta?
#
Jag skulle vilja påstå att det musikaliska aldrig har varit sekundärt för Madonna. Då tillhör ändå inte Madonna mina personliga favoritartister. Du har bara en annan musiksmak. Jag gissar att Dylan, Neil Young och Springsteen tillhör dina husgudar.
Populärmusiken var inte bredare och lämnade större utrymme för större konstnärlighet 1972.
Vad jag minns av sjuttiotalet är att proggmusiken låg som en kvävande filt över svenskt musikklimat. Popmusik var ”utslätad och kommersiell”, Abba hade kläder av plast. Utländsk rock och pop fick inte visas i TV. Svart musik existerade överhuvudtaget inte.
Det var sämre förr.
#
Det var bättre förr.
Behöver man inte kolla på listan från 1972 för att inse. Av de populäraste plattorna 2007 är en från 2005, resten från 2006, två från Idol-deltagare och en ett soundtrack från en barnserie på tv..
Men vad säger det mest om; musiken eller Billboard?
#
Jag skulle dessutom säga att populärmusiken är mycket mer differentierad idag än tidigare. Det som ger avtryck i listorna är bara att mesta minsta gemensamma nämnare.
Jag har tjatat om den där svansen i några dagar nu. Men svansen är längre än vad den någonsin varit. Musik har blivit en väldigt privat sak. Och det privata spretar mer än det vi lyssnar på tillsammans.
#
Kan bara instämma i det Kal säger: ”populärmusik” som någon slags paraplyfenomen har aldrig tidigare rymt lika mycket som det rymmer idag. Såväl vad gäller antalet utövare som antalet inriktningar.
Tittar man på albumlistorna som Springstream jämför med ser man ju direkt att 2007-listan är betydligt bredare än den i jämförelse extremt homogena och likriktade 1972-listan. Bara det faktum att det bara finns vita artister säger ju en hel del om musikbranschens utveckling mellan åren. Bara Fergies album är ju många gånger bredare, rent musikaliskt, än alla album i 1972-listan.
Tycker för övrigt att det är fint att Springstream i 1972-listan, som jag då förmodar ska spegla hur mycket större konstnärlig frihet och hur mycket mer fokuserade på musiken artisterna var, har med Rolling Stones. Sinnebilden för en grupp som bara handlade om musiken och inget om kändisskapet och ”lull-lullet” runt omkring. En grupp där ”få brudar” inte var en drivande faktor.
#
Ola – om du tog dig lite tid att studera vilka artister som var populära för sisådär 30-40 år sedan så skulle du hitta en hel del beträffande mångfald, bland annat artister som Ray Charles, Otis Redding, Elvis Presley, Sammy Davis Jr, The Monkees (jag vet, dom är som Spice Girls, fast aningen bättre!).
Det är lite tråkigt att se att en medlem av redaktionen väljer en så fientlig inställning till en öppen diskussion rörande något så banalt som att musik får vara otrendig. Jag har sett det på många håll på Dagensskiva.com och det är trist.
Jag lyssnar på olika musikstilar, Neil Young (jodå!),Frank Sinatra, Norah Jones, Jeff Buckley, Faith No More, Justin Timberlake, Dio, Bill Withers, Chaka Khan, Stevie Wonder, Jeffrey Gaines och Mary J Blige för att nämna några. Jag vet att listan inte är särskilt trendig, men jag vet också att ovanstående namn står för en hel del bra musik.
Och Lamont – Jag tänker inte på musiken utifrån ett svenskt perspektiv utan utifrån ett konstnärligt perspektiv. Och utifrån det så finner jag det mycket svårt att försvara populärmusikens bredd av idag. Betänk vilka artister som ges utrymme i våra traditionella mediekanaler (radio, tv och reklamplatser). Finns det kanske utrymme för lite mer mångfald där tro???
Alla har rätt att tycka om vilken musik som helst, till och med Lars Berghagens tyska sånger som faktiskt har en hel del glädje att skänka (tänker då på Wir Heiraten och Es war einmal eine Gitarre). Alla har också rätt att ifrågasätta andras musikintresse. Jag blir bara lite trött på förståsigpåare som sågar en artist som dels är väldigt duktig på det han gör, dels är en av de allt mer sällsynta populära artister som saknar dollartecken som pupiller.
Njut av all slags musik, ny som gammal, svår som enkel, svart som vit, och tänk inte för mycket på vad som är rätt och fel eller inne och ute. På så sätt slipper vi hamna under ”den kvävande filten” på nytt.
#
Springstream: Ja. Soul/gospel, soul, rock, jazz, pop. Där har vi genrerna som de fem artisterna du räknar upp kan sägas reprensentera. Och jag vidhåller att just det ryms på redan nämnda Fergie-skiva. Idag finns säkerligen minst 10 genrer per genre som existerade för något halvt sekel sedan.
Gällande utrymmet för bredd i dagens traditionella medieutbud är det också garanterat större än den tid du ser som gyllene. Börjar vi sedan titta på alla alternativa kanaler för att ta till sig musik som tillkommit sedan dess går det överhuvudtaget inte att jämföra ”bredd” då och nu.
Instämmer helt i din slutkläm. Noterar dock att du började hela diskussionen med att konstatera att Madonna, allt hon står för och i princip all musik idag är ”skit” och inte står för de ”äkta” värden som Damien Rice då tydligen gör. Eftersom Madonna, bevisligen, har varit och är väldigt bra på det hon gör borde du då alltså inte såga henne (”förståsigpåare som sågar en artist som dels är väldigt duktig på det han gör”). Skulle dessutom tro att dollartecknen idag är en betydligt mindre drivkraft för en multimiljonär som Madonna är för många ”äkta” artister som har betydligt tunnare plånböcker.
#
för 40 år sedan (1967) låg the monkees på första OCH andraplatsen på billboards albumårslista. trean och fyran var soundtracks. mångfald är ordet.
#
Ok, jag får väl erkänna mig nerröstad för den här gången. Vidhåller ändå att jag tycker att tonen kan bli mjukare på det här stället, även om jag kanske speedade upp lite folk med mitt första inlägg… Det jag skrev från början var triggat av recensentens text och några kommentarer. Jag slarvade lite med formuleringarna och drog kanske med en lite väl bred kam där… Men visst finns det väl människor här på Dagensskiva.com som hittar en del sanningar i det jag skrivit?
Och Ola! Allt som är nytt, annorlunda och innehåller olika musikstilar behöver inte vara bra. Fergie sjunger ju nästan lika illa som Madonna! I övrigt hade du en hel del poänger. Men jag har verkligen inte skrivit att all musik idag är skit och oäkta. Var har jag skrivit det någonstans?
Jag har heller inte tagit upp att musiken idag saknar mångfald. Istället har jag försökt ge min åsikt rörande kvaliteten på musik. För om du tar Marie Picassos IDOL-vinnarlåt och funderar en stund på att i stort sett samtliga svenskar kan nynna med i den, hur kul känns det när man tänker på musiken som konstform?
Pengarna styr för mycket, och det som kan tänkas sälja bra ska köra över den smalare musiken, och marknaden är smart och utnyttjar detta fullt ut och därför får jag sitta med mina blandskivor i bilen och känna mig lite utanför och otrendig. Men det är också lite bra, för vem vill lyssna på musik som svenska folket tycker om?
Som sagt, satan vad jag börjar bli gammal.
#
Springstream: Håller helt med. Allt nytt, annorlunda etc behöver inte vara bra. Lika lite som att allt som håller fast vid någon tradition med rötterna för ett halvt sekel sedan behöver vara bra. Eller lika lite som att all musik gjord av människor som brinner för konsten utan att tänka det minsta på pengar behöver vara bra.
Gillar man inte Madonna gillar man inte Madonna. Gillar man inte Damien Rice gillar man inte Damien Rice.
#
spring: det vi reagerar på är väl mest att du (och många andra) verkar tro att musiken ”förr i världen” var mindre profitdriven och mer äkta (vilket för rockisten betyder att den var bättre). Om något så var popmusiken på 60-talet mer ogenerat kommersiell än senare musik – alla siktade, utan att skämmas, på förstaplatsen på billboard. medvetet ”smal” popmusik fanns väl knappt före 70-talet.
att beklaga sig över att ”musiken” inte sätts i främsta rummet, för att i nästa andetag ondgöra sig över bristande autenticitet, är också problematiskt. äkthet är också en image och har lika lite med själva musiken att göra som scenkläder har.
#
Word! Men lik förbannat gjordes det bättre musik för 40 år sedan! ;-)
#
Jag gillar Damien Rice½!
#
Sick – Äkthet är en image!? Med det påståendet lyckas du vända upp och ner på hela det mänskliga språket! Äkta musik = en image? Så du menar att en äkta Rolex-klocka också bara är en image? Där har du nog tagit motargumentet till en helt ny nivå tycker jag. Men trots allt erkänner jag villigt att du har en poäng i det du säger.
Det finns alltid förståsigpåare (som jag själv) som tycker att musik ska vara lite mer si eller lite mer så, och jag har personligen lite svårt att uppskatta en hel del musikstilar som t.ex. musik-för-musiker (Tower of Power), SKA, rap, hiphop med mera. Men nog finns det massor med äkta musik inom dessa genrer. Det finns dansmusik som är otroligt genomarbetad, mäktig, vacker, unik, magisk och därmed äkta.
Det som är kul med musik är också att det inte behöver vara svårt att få till det. Musik ska kunna få innehålla lekfullhet och spontanitet. Det finns dom som säger att Van Morrisson spelade in hela Astral Weeks på en helg, och den är ju ändå magisk på en del ställen.
Det är klart att musiker måste överleva som alla andra. Men som alla andra som har ett jobb så finns det folk som verkligen kämpar för att prestera så bra som möjligt, utan att komma någonstans. Sedan finns det dom som inte gör ett vettigt handtag och ändå lyckas nå toppen, kanske via tunga kontakter, en storslagen karisma eller ett jäkla flyt. I den sistnämnda kategorin finns det inom musiken lycksökare, dagsländor och andra mindre trevliga element, och det är dem jag tänker på när pratar om äkta vs. oäkta musik.
Lyssnade på P3 förut idag och jag hittade tre grejer som kändes bra för själen (Alicia Keys, Air och Timo Räisinen), inte så illa för en gammal konservativ sate ändå va… Tack till er här som vidgar mina öron med era inlägg!
Att bli en gammal sate verkar lätt kunna innebära att man fastnar i sin gamla favoritmusik. Jag erkänner här och nu att jag har kört fast lite grand och därför föreslår jag att någon här (varför inte Ola) ger mig ett förslag på en riktigt ”ÄKTA” och välgjord CD-skiva, släppt år 2007, från en helt annan sorts genre än de jag brukar släpa mig runt i, så får jag försöka ”ge det en chans” som jag själv så ofta brukade säga…
#
Intressant att Ola inte klarade den uppgiften, att som Springstream uttryckte det ”ger mig ett förslag på en riktigt “ÄKTA†och välgjord CD-skiva, släppt år 2007, från en helt annan sorts genre än de jag brukar släpa mig runt i”.
Får nog konstatera att Springstream i och med detta vann matchen.
#
Klart äkthet är en image.
Gradvall har ju skrivit om det här med ”äkta” vs. ”oäkta” många gånger, till exempel:
http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=240
http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=9
#
Lamont: Lite grann som det där att: för att kunna vara riktigt spontan måste man vara riktigt väl förberedd.
Mneth: Hehe. Jag glömde bort diskussionen efter mitt förra inlägg. Såg inte Springstreams inlägg förrän nu. Men som förlorare ger jag tips till Springstream, i form av min lista över 2007 års bästa skivor. Bara de tre översta torde passa in i ”äkta”-facket: skivor gjorda av artister på grund av kärleken till musiken, utgivna på små oberoende bolag, utan att ge artisterna tillräckligt stora inkomster att kunna leva på:
Olas 15 bästa 2007
#
OK, tack Ola! Tre intressanta recensioner. Jag tar med mig din musik till en solig playa nästa vecka så får vi se. Frågan är bara vad jag ska ta bort ur mp3-spelaren… Damien får nog vila ett tag. ;)
#
men herregud..
kolla efter 3:00
http://youtube.com/watch?v=7tlI3VR0VfE
hur kan man någonsin såga en sådan artists liveframträdande och kalla honom för ”som gjord för lugna favriter”?
#
Kommentera eller pinga (trackback).