Det är någonting med desperat musik som gör det så magnifikt. Pascal behöver oftast bara en eller två rader text för att få fram sin poäng. Resten gör de med uttryck och ett sugande driv.

De låter från amerikansk punk- och independentrock från 1970- och 80-talet, men från karga svenska kalkstenstränder. The Stooges-skrän, Big Black-rauk, The Minutemen-stomp. Det är enkelt, rått och catchy. Och myckare renare nu än på Förbi fabriken. Rakare i ljudet. Det smäller mer. På fingrarna eller på kinden om du inte är uppmärksam.

Men desperationen är kvar.

Min enda vän är Elvis.
Ingen annan förtjänar mig.
Jag kommer dö på en toalett.

Min enda vän

Utplockat ur sitt sammanhang kan det tyckas för enkelt. För banalt. Men upprepat upprepat och upprepat till förbannelse får de få orden något mer. En hetsig hetsig blick blickar runt omkring sig.

Jag ska bygga något stort och vackert.
Jag ska bygga något stort och vackert.
Jag ska bygga något stort och vackert.
För jag ska krossa er med det.

Stort och vackert

Det behövs inte mer. Om och om igen. Dumt kanske, men poängen går inte förlorad. Ett rått gitarrljud som understryker. Slamriga trummor som färgar in emfas.

Skinn och svett.
Ben och hjärta.
Dina händer smakar salt.
Jag längtar efter dig.
Jag längtar efter dig.
Jag längtar efter dig.
Jag längtar efter dig.
Jag längtar efter dig.

Jag längtar efter dig

Judas Priest gamla Painkiller låter som en mindre roman i jämförelse i översatta Smärtstillande.

Men det finns också något mer här, som den lite avmätta titellåten. Den som sticker ut är twangdoftande cowboypunkballaden Ökenryttaren. Jag ser aldrig fram emot den när jag spelar igenom skivan, men jag trivs när jag väl är där. Lite bredvid.

Jag känner på mig att om ingenting händer nu.
Så kommer ingenting någonsin hända.

Ökenryttaren

Och så tar de upp tempot lite igen. Lite till. Och det är lätt att höra ångesten jagandes där bakom. Men det går att jaga bort den. Det är bara att höja volymen lite till.