En bra låt är en bra låt är en bra låt.

Det verkar Russell Small och James Wiltshire hålla med om. Senaste singeln från Freemasons är nämligen en cover av Alanis Morissettes Uninvited. Fast i ett betydligt mer dansant utförande.

En bra låt är en bra låt är en bra låt, alltså.

Fast när en låt inte är en bra låt till att börja med blir det svårare att göra det till en bra låt i annan version. Precis det här verkar också ha drabbat Freemasons. Det som borde ha varit århundradets dansbomb – med tanke på att den fått i uppdrag att bana väg för Freemasons riktiga debut i fullängdsformat – blir tvärtom en av de minst engagerande saker som duon överhuvudtaget släppt ifrån sig i någon form. Inte heller When You Touch Me håller riktigt sådär hela vägen.

Och med det har vi klarat av det lite mindre roliga på Unmixed.

Det som en gång började som Phats & Small, med Russell som, inte helt otippat ena halvan, och James som producent, förvandlades en pubkväll till Freemasons – namnet på puben där gruppens födelsevåndor sägs ha ägt rum. Sedan dess har Freemasons på bara några få år skämt bort oss med remix efter remix av klass så jämnhög att det verkligen är löjligt. När jag satte samman min lista över 100 fantastiska låtar 2005 dök Freemasons namn upp mer än en gång. Likaså när jag gjorde en likadan lista för 2006.

Senaste året har James och Russell dessutom på allvar tagit klivet upp i de riktigt stora remixarnas liga som husremixare åt Beyoncé. Men även deras musikskapande på originalnivå börjar leta sig utanför deras egna alster: duon är inblandade i en av låtarna på Kylie Minogue nya skiva och sägs dessutom vara med och skriva låtar till nästa Beyoncé-album.

Och det är ju just Freemasons som artister och låtskrivare den här skivan handlar om. Och vilken start Freemasons artistsida fick.

En av 2005 års i särklass bästa låtar dök upp när James och Russell föste ihop Tina Turners When the Heartache Is Over med Jackie Moores klassiska This Time Baby i en dansgolvvältare som skakade fram richterskalemätande över hela världen.

Den som hört något av Freemasons tidigare vet precis vad som väntar. Det betyder också att den som gillat Freemasons-soundet kommer att bli väldigt glad över Unmixed. För förutom ett briljant albumnamn bjuder duon in oss på en resa ständigt färgad av reflexerna från en gnistrande silverkula.

Siedah Garrett sjunger ut sitt ”SOUL POWER!” med förkrossande pondus medan Sylvia Mason-James dansar runt minst lika energiska Nothing But a Heartache med blås som hämtat från Beyoncés Crazy in Love (ja, eller Chi-Lites original, om man hellre vill det). ”If it wasn’t for this and wasn’t for that, it could be a better world” konstaterar sedan Hazel Fernandez i If – en låt som hette A Better World när Jim Tonique och Patrick Bryze gjorde den förra året (även den med bland mina 100 låtar från 2006 – och den funkar precis lika bra här).

Desperados är Ennio Morricone i palettbeströdd sparkdräkt, You’re Not Alone Now får mig varje gång att tänka på Olive-låten med nästan samma namn och Pacific är en väldigt, väldigt snygg tribut till 808 States klassiker – som dessutom vävs in snyggt mot slutet. Och så förstås I Feel Like som, lite krasst, är Freemasons egen makalösa remix av Heather Headleys In My Mind (ännu en låt från förra årets 100-lista).

Men albumets verkliga höjdpunkter är tre till antalet. Redan nämnda Love on My Mind och Watchin’ är förstås två av dem. För med på den där pubkvällen när Freemasons skapades fanns ju också karaoke-upptäckten Amanda Wilson, en av dansmusikens allra bästa röst och i de här två enorma dansbomberna kommer hon mer till sin rätt i något annat hon varit inblandad i så här långt. Den tredje i sällskapet saknar en Amanda, men har väl en Judie Tzuke. Låten i fråga är ännu en cover, den här gången av Rose Royce Love Don’t Live Here Anymore. Och det är just den här som kanske bäst sammanfattar Freemasons: sprudlande dansglädje bomullsstoppad med de blåaste och sorgsnaste av vemod. Precis samma recept som de flesta riktigt stora och klassiska dansgolvsnummer skapats med. I Freemasons händer når Love Don’t Live Here Anymore nästan lika högt som den bästa versionen av låten: Madonnas 23 år gamla, Nile Rodgers-producerade tolkning.

Som så ofta med dansalbum betyder det här också att vi hört väldigt många låtar förut – låtar som i vissa fall har två år i offentlighetens ljus på nacken redan. Men det är egentligen en helt ovidkommande bagatell.

Det här är något så ovanligt som ett dansalbum som faktiskt håller i princip hela vägen.

Oh baby.