Recension
- Morning of My Life (cd) A Taste of Ra
- 2007
- Häpna/Dotshop.se
Närvaro
Lyssna
Etiketter
Nicolai Dunger välkomnar ingen till den tredje och avslutande delen av A Taste of Ra, Morning of My Life. Istället blåser kalla toner långsamt, hårt och gällt för att väcka till morgonen.
I den första delen, vackra självbetitlade A Taste or Ra (2005) var Ra lugnare. Till uppföljaren, också självbetitlade skivan från 2006, var den musiken mer gränsöverskridande fri. Strukturerna krävde uppmärksamhet. Det som framför allt tilläts binda samman musiken var Nicolais röst över alltihop. Jag hade länge svårt att komma in i den men återvände till den många gånger. Tillsammans bildade musikerna en helhet, men var för sig gick trådarna fria. Det som framför allt band dem samman var Nicolai Dungers röst.
Morning of My Life avslutar triptyken och bildar kroppen, med ett sex satser och 42 minuter långt stycke i ett spår. Texten bildar stommen till varje sats. Som avslutning i den sjunger, kvider eller utbrister han att det är känslan av att fånga ögonblicket och drömma det samtidigt.
Och jag antar att det är där närvaron kommer ifrån. Tillsammans med Jari Haapalainen utvecklades de sex satserna som sen rollfördelades på en grädda av svenska musiker. Johan Berthling (Tape) har en nyckelroll där han arrangerat 3 av satserna.
Det är ömsom bländande vackert, ömsom vildsint spräckigt. Dunger ylar och tänjer sin röst, smeker ibland.
Jag gillar den första och den femte (om jag räknat rätt) satserna bäst. Den första ringlar långsamt fram och leder varsamt in i resten av stycket. Det femte brölar och smäller om vart annat. Gungar makligt i stunder, byter tempo och faller ut okontrollerat med ett tungt groove i andra.
Det är ett enastående verk, men knappast heller det mest lättlyssnade. Jag låter mig gärna vaggas av molande partier, men jag kan inte tappa uppmärksamheten för då skakas jag för mycket av de hårdaste utfallen.
Nu när projektet är avslutat hoppas jag han kan ta med sig det här uttrycket till sin övriga produktion, så jag äntligen kunde få lyssna igenom en Nicolai Dunger-skiva utan att önska något mycket mer …
Publicerad: 2007-11-12 00:00 / Uppdaterad: 2007-11-12 11:02
10 kommentarer
Don’t mention the you-know-what that we’re not supposed to mention.
#
Detta låter ju helt klart intressant.
#
Dunger är en av landets mest överskattade artister, jävla navelskådande dynga han brukar prestera. Finns väl inget som pekar på att detta skulle vara annorlunda med den listan av ususal suspects som pillar varandra i röven, typ.
#
Att kalla Dunger överskattad i ett land kantat av Winnerbäck, Kent och Hives är en hädelse – fast det är väl för mycket begärt att ta till sig den bästa av de bästa…älskar den här skivan!!!
#
intressant ja, men vad är det för musik? jazz?
#
Nä, inte skulle jag kalla det jazz precis. Jag och en annan familjemedlem tjuvlyssnade utanför dörren när Kal satt och skrev i går och viskade till varandra: ”Är det här musik?” ”Ja, jag tror det. Väldigt konstig musik.” ”Det låter som en skräckfilm.” ”Ja, hahaha”.
(Just detta parti låg nånstans i gränslandet mellan konstmusik och skrämsliga skalövningar.)
#
Skrämsliga skalövningar, sa Bull. Med en väldigt träffande formulering sammanfattar Fifi vad jag har emot Nicolai Dunger. Han är överjävlig på att sjunga. Tyvärr vill han visa hela sitt register i exakt varje låt.
#
Fifi lyssnar slarvigt genom dörren.
Jag skulle visst kunna kalla det jazz. Åtminstone en blanding av jazz, folk- och konstmusik.
Häpna har ett utsnitt ur första satsen på sin webbplats för lyssning.
#
Det jag annars tycker är märkligast med skivan är stormaktstidskonsten i omslaget. Det får jag inte riktigt ihop med skivan.
#
Gorillan påstår att det finns influenser av spacerock, inte alls olikt Acid Mothers Temple, han mumlar även något om kraut…hursomhelst..Dunger har aldrig varit närmare det perfekta oljudet(gorillan påstår även att det svänger något makalöst).
#
Kommentera eller pinga (trackback).