Det märktes att Arvikafestivalen, precis som årets upplaga av Hultsfred, fegkörde rätt hårt på de stora banden. En fegkörning som ju trots allt är helt rätt väg att gå, rent ekonomiskt sett. Av de elva banden på största scenen Vintergatan är sju svenska. Och de flesta av dem platsar på vilken bred stadsfestival som helst.

Det är svårt att inte charmas av det faktum att så många av de besökare som klassar sig som ”alternativa” trots allt dyker upp framför Di Leva, Lars Winnerbäck, The Ark, Håkan Hellström och Moneybrother. För det är rätt packat framför Vintergatan just när de artisterna spelar. Gissningsvis skulle samma sak hända även om Gyllene Tider skulle inta Arvikafestivalens (eller Hultsfredsfestivalens) största scen.

Men oavsett vilket var lördagen den dag som på förhand kändes mest intressant. Och som också blev det.

Ett hällande regn satte stopp för det som var planerat som lite lagom igångloungande av lördagen till ambienttechnotranceetnonånting-akten Banco De Gaia. En spelning som, med sitt fysiska centra under Apollo-tältets skyddande duk, pumpades ut på samtliga festivalens scener. Det blev bara de två-tre sista låtarna, vilket jag ångrar i efterhand. Musikaliskt något av det bästa festivalen hade att bjuda på. Måste plocka fram ”Maya” igen. Och jobba ikapp lite med de andra albumen.

Dagens första planerade stopp var Differnet, som jag aldrig lyckats se tidigare. Och konserten blev på sätt och vis två i en. För alldeles för nära kvartettens lågmälda och vackra ljudbyggen stod Johnossi och misshandlade sina instrument på högsta volym. Det sänkte tyvärr stämningen rätt rejält. Men även om jag är övertygad om att Differnet, precis som de flesta akter, skulle ha höjt sig ytterligare några snäpp om Lyran omfamnats av ett mjukt mörker så är det en riktigt, riktigt bra spelning. En spelning som fokuserar på gruppens varma och mjuka sidor istället för det mer oljudsflörtande utflykterna. Raka motsatsen till Khonnor, alltså. Och många gånger bättre. Trots att gruppen verkligen lever sig in i sin roll som Artister, många fler mil från publiken än det korta avståndet som i verkligheten skiljer scenen och publiken. Mellansnack och leenden är det inte heller tal om. Men i Differnets fall lyckas de ändå ro hem sitt uppträdande genom sin musik. Också till skillnad från Khonnor.

Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att det var lite charmigt att Differnets spelning tog avstamp i loopade trummor från Phil Collins ”In the Air Tonight”.

Tre låtar The Concretes bevisade bara det jag känt när jag hört dem på skiva: snyggt och kompetent, men rätt genomtråkigt.

Betydligt roligare var det då att se jazzhiphopiga Speech Defect göra sitt bästa för att lyfta både Lyran och den rätt glesa publiken framför scenen. De tre rapparna gör sitt jobb långt bättre än jag vågat hoppas på, men framför allt är det de fyra skivspelarna som gör spelningen (okej, och de två personer som spann skivorna). Ett av festivalens bästa sväng, som gör att jag undrar varför jag inte kollat in dem tidigare. Bättring efterlyses.

Från Speech Defect var steget inte helt långt till Robyn, en av de konserter som jag sett fram mest emot. Robyn som, förutom att ha fått ett nytt kommersiellt uppsving, nu också hittat hem i musikkritikerleden och musiklyssnarna vid sidan av den breda mittfåran. Inte helt oväntat bygger spelningen till största del på senaste albumet ”Robyn”. Och det låter faktiskt… lite sådär. Inte så mycket materialet i sig, som den fullständigt mördande basen dränker alla andra ljud i musiken. Under första halvan av konserten funkar det bäst när Robyn plockar fram sina lugnare låtar och bygger framförandet på hennes röst (alltjämt en av Sveriges bästa) istället för att låta medmusikanterna harva loss.

Men precis på samma sätt som uppmärksamheten kring ”Robyn” mest handlat om att hon nu ”äntligen får göra som hon vill” (ett påstående som inte är något annat än en grov förolämpning mot Robyn och hennes tidigare arbeten) så låter Robyn på scen 2005 rätt mycket som Robyn alltid har låtit live. För mig blir det riktigt roligt när hon börjar plocka fram sitt gamla material, i versioner som är rätt trogna det sound de haft även tidigare år när Robyn framfört dem. Men med det sagt är den nedstrippade versionen av ”Show Me Love” och det ”Safe from Harm”-vibbande framförandet av ”Electric” smått fantastiska. Och när så ”Be Mine” avslutar det ordinarie setet råder det ingen tvekan om att det är en av de bästa hon spelat in.

Extranumren är lite intressanta på flera sätt. Kanske inte så mycket den tolkning av Prince ”Jack U Off” som låg som b-sida till ”Be Mine”, som att även det andra extranumret är en cover. Milt sagt överraskande ”Message in a Bottle” som är bra, men kanske inte riktigt extranummermaterial. Flera människor som jag passerar på vägen ut ur tältet mumlar lite mindre överraskande om att extranumren inte var så där mycket att ha. Men när jag hunnit långt utanför tältet kliver så Robyn på scen en gång till och plockar fram den stillsamma pianoversionen av ”Be Mine” i en version som ger gåshud ända dit där jag står. Jag kan bara tänka mig hur magisk stämningen måste ha varit bland dem som dröjde sig kvar.

Anledningen till att jag skyndande mig från Robyns spelning kom förstås från Kanada i form av Junior Boys. Trots att jag tycker att ”Last Exit” är rätt långt ifrån lika bra som många andra tycker finns det ändå några fantastiska örhängen där. Och Junior Boys kommer faktiskt mer till sin rätt live än på skiva, även om samma problem som på ”Last Exit” också spiller in i spelningen: att materialet ibland blir lite för ofokuserat och, tja, såsigt. Tyvärr dras Junior Boys med vad som måste vara festivalens minst engagerade publik. Även om de inte jobbar häcken av sig för att bygga upp publikkontakt, så förtjänade de betydligt bättre.

Desto mer publikkontakt och publikinteraktion blev det när energiknippet CK hoppade upp på Jamobilen-scenen och rev av sin plasthiphop. Visserligen var det ganska exakt samma spelning som på förra årets Arvikafestival, men det spelar mindre roll. Det är en glädjefest av sällan skådat slag, både på scen och i publiken. En glädjefest som tyvärr kommer av sig halvvägs igenom ”På rosa moln” när strömmen där. Då belönas publiken med en a capella-version av ”I Will Always Love You”, som CK avslutar med de ödmjuka orden ”Mariah, släng dig i väggen”. Men så kommer strömmen tillbaka efter en fem-tio minuter och ”På rosa moln” och ”Dixie” tar oss i mål med ett gigantiskt leende på läpparna.

Och ”vattenspridaren”, förstås. Alla artister med egna danser är värda respekt.

Min plan att se det mesta av Lo-Fi-Fnks spelning kom av sig när bandet sa tack och hej, tre låtar efter det att jag kommit. 27 minuter höll de tydligen på vilket är alldeles för kort, men samtidigt precis lagom med tanke på att duon inte har sådär jättemycket material att luta sig mot än så länge. Och det jag hann höra lovade väldigt gott.

Efter Lo-Fi-Fnk blev det en rätt lång paus från allt vad musik hette, fram till dess att norska Annie klev upp på Andromedas scen. En konsert där ”Chewing Gum” milt sagt otippat revs av som tredje låt. Det spelade visserligen mindre roll, eftersom jag fortfarande har lite svårt för den. Betydligt bättre är då ”Greatest Hit”, ”Me Plus One”, ”Heartbeat” och den långa, knasbra ”Come Together” mer än väl lyfte spelningen högt upp bland de bästa konserterna på festivalen.

En väldigt passande avslutning på 2005 års Arvikafestival.