Recension
- In Your Honor (2CD) Foo Fighters
- 2005
- Sony/BMG
Tomgång tillåten
Lyssna
Externa länkar
- Foo Fighters
- Bandets hemsida
Ett Foo Fighters på tomgång är också ett Foo Fighters. Och Foo Fighters på ett dubbelalbum är också Foo Fighters.
Fast om jag ska vara ärlig förstår jag inte deras idé med ett dubbelalbum. En rockplatta och en softplatta. Ingen rockopera. Ingen ny röd tråd. Inga grandiosa eller storslagna idéer som förverkligas. Snarare ett dubbelalbum på tomgång.
Ett Foo Fighters på tomgång är för den skull inte dåliga. Inte alls. David Grohl, som förmodligen är den coolaste nu levande rockhjälten, har en lägsta nivå som få band når upp till.
Den första skivan med de rockiga låtarna har ett högre varvtal och klarar sig bättre. Trummorna dundrar fram och Grohls röst har förmodligen aldrig låtit bättre. Men låtarna är egentligen mediokra. Inte alls som tidigare album, men som sagt Foo Fighters kan få den slitnaste kärra att ändå lyfta. Bäst är nog ”The Deepest Blues Are Black”. Där får Foo Fighters-nerven sitt.
Skiva nummer två med akustiska och lugna låtar har svårare att få luft under vingarna. Det blir lite för pretentiöst. På de äldre albumen har bandet alltid haft en eller ett par lugna låtar, men en hel skiva?! Det fungerar dåligt om jag ska vara ärlig. De borde ha fångat upp exempelvis ”Another Round”, ”Cold Day in the Sun” eller ”Razor” på skiva 1. Då hade säkert de rockiga vunnit ytterligare lite kraft.
Jag kan ändå inte tycka illa om Foo Fighters. De sänder fortfarande rysningar utefter ryggraden. Den märkliga festmelankoli de ger uttryck för med sin rock har ingen annan klarat vad jag vet.
Publicerad: 2005-07-21 00:00 / Uppdaterad: 2005-07-21 00:00
12 kommentarer
Ääääääntligen! Vad jag längtat! FÖÖÖÖRST!
#
Så är det också extremt sällsynt att dubbelalbum fungerar helt ut. Idag finns det knappast något band som skulle kunna utföra en sån bedrift. Eller?
#
Smashing Pumpkins har redan klarat det…
#
Jag tycker nog att FF får ihop paketet. Först upplevde jag den akustiska plattan som en bonusskiva till rockplattan som man kunde hoppa över om man kände för det, men ju mer jag lyssnade på den växte den också. Jag höjer DSC-betyget med en eller två blå(a) kvadrat(er).
#
Håller med om att den akustiska plattan inte håller samma standard som övriga Foo Fighters skivor gör. Hoppas detta bara blir en engångsföreteelse. Såg Grohl på SVT för ett tag sedan och då lät det som om det kunde komma mer såna här lugna skivor i framtiden.
#
Jag tyckte att skivan var ganska tråkig till en början, den där riktiga Foo-hiten dök inte upp. Det var först när jag vevat skivan mer i iPoden som det hela började porträtera sig i kulisserna. Jag hade nog höjt upp den till en sjua, möjligtvis en åtta på en bra dag. Kvartetten inledande låtar är otroligt fina, framför allt "No Way Back".
#
Men Bodies Without Organs nya då?
#
Haha…. Foo FIghters nervern! Det är sant… jag tror jag har en sån jag med faktiskt.
#
Det jag hört hitills känns ganska trist, men om den växer som alla säger ska den absolut inskaffas.
#
Hade det inte varit för den genomusla "One by One" hade jag säkert avskytt den här skivan, men utan att ha några som helst förväntningar så har den här skivan växt till sig. 20 låtar från Foo Fighters är emellertid åt h-vete för mycket. Precis som i fallet med Queens of the Stone Age skulle Gorhl och hans hejdukar behöva hjälp med att "killa sina darlingar", som en svensk-argentisk föreläsare en gång uttryckte det.
#
One by one var inte alls usel, den var grymt bra, inte lika bra som 'There is nothing left to lose' men mkt bra! Jag håller med recensenten här faktiskt. Den är bra men den är bara bra just för att det är Foo fighters..men jag tycker inte de lyckas här tyvärr..
#
Tuffe Uffe: Det var inte en viss Veronica S som sa det? Har hört detta också, live så att säga.
#
Kommentera eller pinga (trackback).