Ett album med titeln Sunburst, utgivet på Drumpoet Community och skapat av John Daly.

Klart jag lyssnar.

Det har hunnit gå sex år sedan första John Daly-tolvan dök upp. Sedan dess har det hunnit bli ett antal imponerande bra remixer, som åt Marbert Rocel och vår egen Therese, och en lång rad släpp i eget namn, som Equinox. Bland dessa återfinns tre album. Med Sunburst blir fullängdstotalen fyra.

Och det är ett album som låter precis som det heter. Precis som det ser ut.

Under ett halvt dygn får vi följa med in i en värld där sanden letar sig upp mellan tårna och de loja havbränningarna lägger ett sövande bakgrundsfilter. Alla färger är felkalibrerade och alla känslor är dåsigt distanserade.

Vi pratar med andra ord om house i sin mest solblekta form. På ett bra sätt.

Det betyder dansande hi-hats, bomullsinbäddade basgångar, pjättande trummor, mjuka melodier hämtade från analogbiblioteket och en hel hög polaroider från det tidiga nittiotalet. Ungefär hur bra som helst alltså. Från det att Sunburst öppnar ögonen med solen i sitt gassande esse, över eftermiddagens mjuklandning inför en kvällspromenad på en öde strand där hettan fortfarande är tryckande till en sömnlös natt som inte tar slut förrän solen återigen drar på sig blåstället och letar sig upp över horisonten.

Musiken får göra hela jobbet. Bli den som håller oss hårt i handen och beskriva världen omkring oss utan att använda ord. Det gör att albumet förstås ställer krav på sin lyssnare, med hot om att annars dra sig tillbaka in i tapeten och hissen. Behandlar du Sunburst som bakgrundsmusik är det precis det den kommer att bli.

Med lurarna tätt intill öronen, och den uppmärksamhet skivan förtjänar, börjar det däremot hända saker. Detaljerna och nyanserna växer fram ur den småskaliga palett som Daly målar sin solskenssemester med. Aldrig bättre än i avslutande Daybreak där den gungar fram bland de försiktigt stökiga låtsastrummorna. Med precis lagom mycket stänk av det vackraste av gryningsvemod.