Jag älskar Baltimore. Jag har aldrig varit i Baltimore. Men jag älskar Baltimore. Av tre anledningar:

1. The Wire utspelar sig i Baltimore
2. Beach House kommer från Baltimore
3. Animal Collective kommer från Baltimore

(Dessutom har David Byrne gått i skola där!)

De tre anledningarna räcker för att Baltimore ska framstå för mig som något exotiskt. I kontrasten mellan den smutsiga brottsligheten som skildras i The Wire och de båda bandens överjordiskt vackra musik uppstår det där romantiska skimret som finns i liknande former hos Thomas Manns Venedig, Balzacs Paris, Factorys Manchester, Velvet Undergrounds New York… ja listan på städer vars åtråvärdhet är kulturellt betingad är lång.

Men det är i alla fall denna exotism som får mig att jubla när jag läser att Lower Dens kommer från Baltimore. De kanske inte är ytterligare en anledning för mig att ÄLSKA Baltimore. Men de får åtminstone min kärlek att bli en liten smula starkare. För Lower Dens andra album Nootropics är bra. Och delar av det till och med mycket bra.

Att de är en del av den våg av Amerikansk västkustpop som svalkat oss i flera år, och mer specifikt en del av Baltimore-scenen, är det ingen tvekan om. Gitarrerna spelar i stora rum, trummorna är mekaniska och sången är drömsk. Men svärtan är mer explicit i musiken än hos Beach House och Animal Collective, svängarna mindre vida än hos sistnämnda.

Låtarna går ofta, precis som hos Beach House, i ett långsamt malande tempo. Och det är fint men det är snarare i upptempolåtar som instrumentala Stem och singeln Brains som Lower Dens gör sig till något mer än kopior. Det är där de egentligen verkar höra hemma. Det är där de blir en del av det Baltimore som jag älskar så hämningslöst.