En vän till mig påstod i dagarna att fransmannen Kavinskys Nightcall är tvåtusentalets motsvarighet till Thriller. Möjligen skulle det kunna vara korrekt ur ett estetiskt perspektiv, men Kavinskys suggestiva melankoli har annars väldigt litet att göra med
Michael Jacksons popklassiker.

Länken mellan Kavinsky och Chromatics är naturligtvis Drive, till vars soundtrack de bägge bidrar, på ett eller annat sätt. Chromatics’ Johnny Jewel skulle som bekant ha komponerat till filmen, men blev dumpad i sista minuten, även om han slutligen ändå fick
ett finger med i leken.

Kill for Love är en avancerad fortsättning på Night Drive. Kan förmodligen klassas som epos, om man med det syftar på dess längd; flera låtar klockar in över fem minuter. Samtidigt känns det, lika mycket som ett album, som en stämning. Stundvis kommer man nära de
ljudmiljöer som är till exempel Vector Lovers‘ hemmaplan; förfallna metropolis, bakgators blinkande neonljus, övergivenhet och melankoli. Kill for Love hör till de album som ibland tycks utspela sig i en annan verklighet, speciellt de första gångerna du hör det, så tydliga är konturerna av visionens utopi. Det hela är som gjort för att Chromatics slutligen ska hamna på samma bana som M83, föremål för någon slags kollektiv indieuppenbarelse där symfonier och barnberättelser om grodor är helt och fullt accepterat. Förhoppningsvis leder det inte till att Chromatics som M83 slutar med ett trött, halvarslat liveframträdande. Men det är givetvis en parentes. Kill for Love är en stundtals obehaglig och en aning oroväckande skiva, lika ofta som den är fascinerande och rörande.

Chromatics använder sig av shoegazen via ändlöst processande av ljud, loops i ett evigt hamsterhjul, gitarrackord som sträcks till Orion.. Ska man inom när framtid använda sig av det trötta adjektivet ”filmisk”, så ska man med rätta göra det här.