Kanandensaren Spencer Krug är en mångsysslare, förmodligen mest känd via Wolf Parade, men också med fingrar med i bland annat Sunset Rubdown och Swan Lake. Som Moonface har han i denna variant adopterat de finska progstersen i Siinai för ett album där finnarna enligt skivbolaget Jagjaguwar ”vävt korgen och skapat basen, och Moonface målat äggen”. Visst, det skulle man väl kunna säga. Om man är pretentiös. Och det är Moonface.

Heartbreaking Bravery är en rätt tung blandning av krautharv från Siinai och andfådda repliker om ja, just det, olycklig kärlek, från Krug. Textrader som Teary eyes and bloody lips/make you look like Stevie Nicks lägger också ribban ganska… lågt. Samtidigt så går man dock ändå långt ifrån obehagliga pastischer som White Lies. Åttiotalet ekar tydligt, men utan att bli pompöst. Snarare är det Krugs bakgrund i snårig amerikansk indie som gör sig påmind.

När det är påfrestande faller Heartbreaking Bravery i en hel del fällor, som, för att relatera till en annan månman, till exempel The Soft Moon hittills med bravur undvikit. Moonface saknar Luis Vasquez intensitet, frontalangreppet, rakt fram i intet. Istället skapar Siinai en ekande saktmodig bakgrund, långsamt malande ackompanjemang till Krugs karaktäristiska, vingliga sångstil. Det skulle kunna bli klädsamt mardrömslikt, men fastnar i den brötiga amerikanska indierockmallen. Även om det visst blixtrar till ibland;speciellt Headed for the Door närmar sig en sakta, tryckande stämning, som också dyker upp här och där albumet igenom. Och då börjar det onekligen bli intressant. Men än så länge är vakuumet för stort, stunderna för korta.