George Clintons solotrea går kanske inte till historien som hans största stund. Året är 1985 och det är ett tag sedan han ledde funkutvecklingen. Den rollen har en kort kille från Minneapolis haft sedan en tid tillbaka. Visst märks det på produktionen här. För trots att musikerlistan är sedvanligt milslång och innehåller så gott som alla gamla bekanta namn är det trummaskiner och överstyrda synthar som dominerar ljudbilden.

Det var med viss förvåning och tappad haka jag noterade Bullet Proof som enda ljudspår av p-funken i Utbildningsradions tv-serie Låtarna som förändrade musiken (i tv-programmet, på den tillhörande 100-listan är det Give Up The Funk (Tear The Roof Of The Sucker) som tar plats 55).

När programmet nådde Detroit behandlade det inte ens p-funken. Redaktionen bände istället in Clyde Stubblefield som fick snacka om monstret Funky Drummer. En viktigt låt, visst. Men i Detroit?

Bullet Proof, inledande Double Oh-Oh och Bodyguard är alla goda exempel på hur mycket Prince påverkade det här albumet utan att befinna sig i närheten av det. Den sista gör dessutom ett försök att imitera känslan av Atomic Dog utan att riktigt lyckas. Hyggliga låtar, men samtidigt väldigt opersonliga.

Sju minuter långa Pleasures of Exhaustion (Do It Till I Drop) som avslutar A-sidan är en personlig favorit med en magisk funkflöjt i centrum. Att moderkällan i p-funkkunskap kallar det albumets lågvattenmärke kommer jag aldrig att begripa.

Långsamma och sleaziga Bangladesh skickar tankarna till Funkadelics tidiga långsamma gitarrdrivna jam och har albumets första minnesvärda blåsarr (men det avslutande saxomafonsolot hade jag kunnat leva utan), snygga stråkar och till och med ett gitarrsolo av klassiskt snitt. Vackert.

Clinton sköter huvudmikrofonen nästan uteslutande på egen hand, men på Thrashin’ bryts mönstret när britten Thomas Dolby får stort utrymme. Låten känns som hämtad från Clintons arbete med Red Hot Chili Peppers på Freaky Styley med en snärtig funkbas och rejäla p-funkhorn.

Titelspåret avslutar festen och funkar som en bra sammanfattning av albumet. Helt ok, men ändå långtifrån topp fem i Clinton-katalogen.