I eftersvallet av Graveyards segertåg verkar Göteborgarna i Horisont nu vara den logiska fortsättningen i genren. Åtminstone om man ska tro såväl kritiker som gemene lyssnare. Lovorden har varit många.

Horisont gräver lite i samma jord som Graveyard; det är rock i gränsen mellan 60- och 70-tal, småflummigt och en aning psykedeliskt. Med ett jävla driv. Men Horisont är lillebror i sammanhanget – Graveyard gör bättre låtar, så enkelt är det.

Även om jag uppskattar Horisont kommer jag aldrig runt känslan att de försöker lite för hårt hela tiden. Det är fill, fill, fill, riff, riff, riff och någonstans på vägen tappar de bort mig bland alla fingerfärdigheter som musikerna hänger sig åt. Vilket är väldigt synd, för på sina håll blixtrar det sannerligen till.

Avslutande Thunderfight är ett mästerverk som jag får gåshud av att lyssna på, men det är också en av de mest tillbakalutade låtarna på skivan.

Jag låter kanske onödigt negativ och det är jag också kanske. Betyget sex av tio vittnar om att det här inte är särskilt dåligt alls. Felet är bara att Graveyard – och Witchcraft före dem – har satt en så fantastiskt hög standard för den här typen av rock.

Horisont är inte där ännu, men de gör ett synnerligen ambitiöst försök.