Madonna pratar med Gud. Videon till Girls Gone Wild blir svartlistad av youtube för att den är för vågad. Reklamfilmen för Madonnas egen Truth or Dare-parfym blir svartlistad av amerikansk TV för att den är för avklädd. Madonna drar igång hela sin 2012-comback under Superbowl med ett framträdande vars budget förmodligen skulle kunna hålla Grekland flytande i åtminstone några månader.

Vi skulle precis lika gärna kunna skriva 1989.

Bortsett från att Madonna bevisligen provocerar lika mycket nu som då och att hon nu som då inte gör något halvdant (det är ingen slump att Madonnas namn står intill tre av de fyra dyraste musikvideor som någonsin gjorts) så är det musikaliskt precis som det brukar. Och som vanligt är saker och ting ändå inte desamma.

Madonnas styrka har alltid legat i att hon lyckats omge sig med rätt människor. Det har i sin tur varit följden av en rätt osviklig känsla för dansgolvets puls och skivköparpublikens månadssmak. För det är ju så det har varit: Madonna har alltid varit steget precis efter. Efter klubbscenen, men före masspubliksgenomslaget. Hitta trenderna som är några hårfina sprickor från att bryta igenom damvallarna och sedan hitta namnen som kan slå loss de sista flisorna. Krydda med Madonna-faktorn och succén är given. Det är i den här raddan av producenter och låtskrivare som vi till och med hittar en Prince och en Björk.

Så här har det varit ända sedan Chics Nile Rodgers bjöds in att producera hela Like a Virgin efter att året innan ha gjort precis samma sak för David Bowie.

Men nu har det inte handlat om vilt vindflöjande och bytande av bemanning lite på måfå. Hur stora kast det än har handlat om så har det i prinicip alltid följt med namn från albumet innan. En röd tråd, om man så vill, som på det sättet knyter ihop MDNA med Madonna.

Att säga att Madonna den här gången inte utvecklas utan bara sammanfattar sig själv är med andra ord att göra det väl enkelt för sig själv. Det är så här hon alltid har jobbat. Tagit några kliv framåt med blicken stadigt fäst i backspegeln. Visst, den här gången har hon skrivit det på våra näsor tydligare än tidigare. Det blir textmässiga referenser till Express Yourself, Lucky Star och Like a Virgin (plus en hel drös Like a Prayer-vibbar) och musikaliskt är I’m a Sinner väldigt mycket American Pie och Love Spent plockar upp ABBA-samplingen en gång till (som i några recensioner underhållande nog får heta ”Hung Up-slingan”).

Men embryot till Ray of Light fanns redan på Bedtime Stories. Hela Confessions on the Dancefloor var ett enda stort hommage till Madonnas tidiga åttiotal och r’n’b-spåret på Hard Candy återfanns även det redan på Bedtime Stories.

Ironiskt nog är det som på sätt och vis är några av Madonnas musikaliskt mest intressanta stunder också bland de mest förbisedda. När hon signade Mirwais till sitt eget Maverick-skivbolag och sedan lät honom producera det mesta på Music och American Life. Då lät Madonna verkligen som något helt eget. Som väldigt lite annat på topplistorna.

MDNA låter inte alls som någon stor överraskning. Den största överraskningen är Madonna dammat av William Orbit, i det här sammanhanget mest känd för Ray of Light. Utöver det är det mest bröderna Benassi och Martin Solveig som syr ihop kostymen (med ett Robyn-eko i form av Klas Åhlund i ett spår).

Det börjar bra. Girl Gone Wild är 2012-refrängsmittande danshousepop av bästa sort, signerad Benassi gånger två. Mörka och acid-minnande Gang Bang är suggestivt sugande, med en dikeskörning i lite bredbent dubstep. Men sen. Sen blir det dansgolvspop som den låter när den ska sälja 2012. Och det är inte bara bra.

Det blir galärhouse, arenahouse, flyglarmshouse, gitarriffshouse och några slängar dubstep till. Plus Superstar som är mer Katy Perry än Katy Perry själv. Give Me All Your Luvin’ är pigg, men det beror nog tyvärr mycket på att det övriga materialet till stora delar är så blekt.

Det är först när vi börjar närma oss slutet (och trillar över i deluxeutgåvans bonusspår) som det helt plötsligt händer något. Och det är stråkar värdiga en Mirwais som fångar mitt intresse. Nu är Love Spent i övrigt inte riktigt så bra, men, återigen, jämfört med ungefär alla låtar som föregått den pratar vi om ett riktigt vasst spår. Men Love Spent blir brytpunkten mellan dansgolvet och den tomma lägenheten.

Härifrån och framåt blir det till största del betydligt mer melodiskt och, tja, vackert. Masterpiece (intressant nog skriven av Julie Frost som också låg bakom Tysklands Eurovisionsvinnare Satellite) och Falling Free (ett samarbete med Laurie Mayer, som skrev och sjöng på William Orbits klassiska Set the Controls for the Heart of the Bass-album) kommer vi förmodligen inte att få höra på Ullevi, men när när mörkret kryper på är de stråkvarma följeslagare. Beautiful Killer är ett möte mellan American Pie och Don’t Tell Me, I Fucked Up är ett sammanbrott tonsatt med elektronisk house-r’n’b.

Och så sluts i princip cirkeln med albumets kanske bästa låt, med till största del samma bemanning som i öppnande Girl Gone Wild. Men med ett inhopp från The Demolition Crew blir det istället lättfotad pingpongelectro, mitt emellan André 3000 och Kraftwerk).

I sina bästa stunder bjuder MDNA på musik väl värd att lyssna på. Men de gångerna är för få. De taklyftande refrängerna är utlånade till andra. Men det största problemet är att MDNA inte ger oss de där riktigt odödliga Madonna-låtarna som vi blivit så bortskämda med.

MDNA, inte Madonna. Tyvärr.