Det lär inte vara helt osannolikt att produktionsteknik och trumrytmsprogrammering är två ämnen som diskuteras lite oftare kring middagsbordet när bröderna Gresham träffas än hos andra familjer. När de tre bröderna har artistnamn som Logistics, Nu:Tone och Other Echoes finns åtminstone alla förutsättningar. Nästa gång kan de dessutom prata lite om broder Matts senaste Logisticssläpp. […][...]

Madonna pratar med Gud. Videon till Girls Gone Wild blir svartlistad av youtube för att den är för vågad. Reklamfilmen för Madonnas egen Truth or Dare-parfym blir svartlistad av amerikansk TV för att den är för avklädd. Madonna drar igång hela sin 2012-comback under Superbowl med ett framträdande vars budget förmodligen skulle kunna hålla Grekland […][...]

Det är i nattens allra minsta timmar som Gang Colours har sin hemvist. När mörkret är som tätast och inget stör stillheten växer det ur allt elektroniskt brusande susande mjuka lager av omtänksamhet som Will Ozanne sveper in oss i som i en skön yllefilt. Ur den dunkla atmosfären plockar han fram nedtonade känslofyllda melodier […][...]

Solnedgångsmålade delfiner och människoimiterande maskiner. Några låtar in på Severant är det de bilderna som flimrar förbi på min interna bioduk. Sven Väth. Kraftwerk. Blade Runner. Vangelis. Jean Michel Jarre. Ett musiktechnologiskt nittiotal som precis lämnat åttan bakom sig. Med namnlappar märkta ”Soma” och ”Warp”. Maskinellt precisa löpandebandproduktioner med imperfekt melodivemodiga analogsjälar. Det är med […][...]

Med centrala beståndsdelar som smattrande hetsiga trummor, metalliska synthslingor, tungt svajande bas och smurfpitchade vokalsamplingar framstår inte direkt Big Gigantic som unika. I lager på lager pumpar de på ett snarlikt sätt upp varje spår till ett grandiost klimax. Allt som oftast på en bas av dubstep men ibland med avstickare åt electrofunk, 80-talsretro och […][...]

Lika svårt som det är att slita sig från Sepalcure, lika svårt är det att försöka sätta en etikett på vad det är man precis har hört. Visst, någonstans i botten finns ständigt dubstep med sina djupa wobblande basar och mörka stämningar men Praveen Sharma och Travis Stewart bygger om, sveper in i och lägger […][...]

Att våga vara underhållande och, gud förbjude, rolig är inte direkt en musikalisk egenskap som alltid står högt i kurs. Desto viktigare då att det finns artister som Rustie som högaktningsfullt struntar i konventioner och utan att ursäkta sig en sekund vågar vara det. För mitt i den mentala härdsmälta av influenser och spretiga kaos […][...]

Det mest uppseendeväckande med SBTRKT är inte att Aaron Jerome i sin SBTRKT-skepnad väljer att dölja sitt ansikte bakom färgglada masker. Det handlar mer om den förskjutning hans musik tagit sedan släppet under eget namn Time to Rearrange. Från den tidigare puttriga nu-jazziga smyghousen har han tagit ett rejält kliv, inte som utstyrseln kan antyda […][...]

Jag struntade högaktningsfullt i snacket om Jamie Woon. Brittsoulcroon med rötterna i dubstep? Så sjutton heller. Craig David? Nja. Skämmas får man ju som bekant göra med jämna mellanrum. Ja, rötterna finns där, men Woon drar inte alltför höga växlar på dem. Istället blir de aviga beatsen en snygg kuliss till hans försiktiga falsett och […][...]

Efter en omgång med Beardymans debut är det inte alls otänkbart att det stiger små puffar av rök från örontrakten. För det är en veritabel kakofoni av ljud och oljud, lösryckta skits, glitchig elektronik, genrehoppande och givetvis frenetiskt beatboxande som Darren Foreman utsätter hörselorganen för. Efter ett flertal titlar i brittiska beatboxmästerskap och en av […][...]