14 400 stygn.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är något värmande med artister som fortfarande lägger manken till i skapandet av skivomslag i dessa digitala tidevarv. Kanske just därför.

Men så finns det förstås ambitionsnivåer och ambitionsnivåer.

När det blev dags för Jenn Mierau att knåpa ihop sitt första album blev det verkligen just ett knåpande. Bilden som pryder framsidan av Hush är ett fotografi av en rughooking-väv (ingen aning om vad den här tekniken heter på svenska) bestående av just 14 400 stygn. Ett fotografi som blev en väv som blev ett fotografi som sist men inte minst blev en stop motion-film.

Inga genvägar här inte. En gör-det-själv-artist som så många andra senaste åren. En digital multiinstrumentalist där kompisarna i garagebandet bor i ett USB-minne.

Jenn trillade in i min värld när hon gjorde en av förra årets allra intimaste och vackraste låtar genom Hum. Tre minuter där det enda sällskapet till Jenns röst var en wurlitzer som slog hål på sig själv.

Att efter det då välja en cover av The Cures magnifika Lovesong som första låt ut på debutalbumet är förstås inget annat än en artistisk självmordsbalansgång. Och visst. Det är inte i nivå med originalet. Men det är samtidigt en översiktskarta över Jenns musikskapande. Ett piano pendlande mellan Alicia Keys och skräckfilm och trummor som egentligen är för kantiga och opersonliga för sitt eget bästa (inte helt olikt Mandalay). Men så rasar en mullrande basgång och mjuka stråkar in som konstrast till varandra och allt annat. Det är extremt välputsat och ofärdigt skitigt på samma gång – på ett sätt som suger tag i mig. Och kan man för en stund släppa den mentala bilden av Robert Smith bakom mikrofonen är Jenns cover inte alls oäven.

När Jenn sedan gör sitt eget från start till mål faller alla de här motsägelsefulla bitarna ännu bättre på plats. Som när hon i titelspåret låter sin mjuka röst duellera med skorrande melodidroppande och ett beat som hämtat från Manzels Midnight Theme (eller Cypress Hills How I Could Just Kill a Man om man så vill). Efter någon minut kastar hon sedan in distade wannabegitarrer och en mullrande bas och helt plötsligt kastas vi rakt ut i ett hotande nattlandskap med förbiflimrande ögonreflektioner i skogslinjen.

Det är hemgjort. På gott och ont. För även om kantigheten har sin charm känns det som att musiken hade kunnat lyftas ännu mer om den fått poleras till några varv med hjälp av andra. Och sedan är det egentligen att ta i att kalla Hush för ett album när den redan 30 minuter korta speltiden innehåller en a capellaversion av titelspåret, ytterligare en version av titelspåret (den här gången en ansträngande Björk-inspirerad och slagverksorgiefierad tagning) samt en ännu mer knorrande version av Lovesong. Vi pratar alltså egentligen om en fem låtar och 20 minuter lång ep.

Då hade också de två bästa låtarna på Hush hittat en betydligt mer passande inramning. Finstämda Shine – en Hum del två, med wurlitzer och viola som bomullsinramning. Och så kärleksfullt vemodiga A Little Blue, där de noggrant utplacerade golvbrädorna utan förvarning trasas sönder av källarvåningens subwooferfest och får den dinglande Hush-väven att väggdansa ikapp med basen.

Alla 14 400 stygn.