14 400 stygn. Jag kan inte låta bli att tycka att det är något värmande med artister som fortfarande lägger manken till i skapandet av skivomslag i dessa digitala tidevarv. Kanske just därför. Men så finns det förstås ambitionsnivåer och ambitionsnivåer. När det blev dags för Jenn Mierau att knåpa ihop sitt första album blev […][...]

När Ola för fullt sysslar med att lista DJ Premiers 30 bästa produktioner steppar jag också in för att hylla hiphopens jubilarer då kulturen fyller 30 år. Men istället för att fokusera min musik kring Christopher Martin så tänker jag plocka ut mina 30 favoritbeats från en annan gigant bakom produktionsbordet som i år fyller […][...]

B-Real är knappast världens skickligaste rappare men ändå en viktig artist med sin karakteristiskt ljusa nasala röst och som frontfigur i legendariska gruppen Cypress Hill. Att det tog över 20 år för debutalbumet kan nog förklaras i att han haft mängder av gästverser och arbete med alla sina sidoprojekt som rapmetalbandet Kush, eller som nu […][...]

I häftet till Bubba Sparxxx tredje album finns inte tillstymmelse till vare sig landsvägar eller lantlighet. Istället är det kallt blåsvarat bakgator och bombade taggar som gäller. Iklädd det nya getskägget är Bubba själv på en av bilderna som plockad från en fotosession för Cypress Hill. Det är ungefär här problemet med The Charm ligger. […][...]

För ungefär tio år sen var Son Doobie en del av den kreativa hiphopfamilj som samlades runt DJ Muggs. Han var ett av kugghjulen i skamlöst skramliga Funkdoobiest, som nästan nästan nådde upp till samma storsäljarstatus som House of Pain och Cypress Hill med utmärkta partyplattan ”Which Doobie U B?”. Idag står han och stampar […][...]

15 miljoner sålda skivor, får jag reda på i pressmaterialet. Förvånar mig inte ett dugg med tanke på att E. 1999 Eternal rusade rakt in på USA-listans förstaplats. Bone Thugs-n-Harmony är en av nittiotalets större hiphopakter och också en av de mer inflytelserika. När gruppen 1994 slog igenom med Thuggish Ruggish Bone skedde det med […][...]

Tänk dig en massa rumpskakande bitches, forties, vräkiga lowriders, designersmycken i massor, solsken, Venice beach, pastellfärger, poolpartyn, g funk, basketplan i källaren och Hype Williams. Släng sedan ut allt det och möblera om scenen med nedgångna innerstäder, uteliggare vid brinnande tunnor, Last Poets, köer till socialen, snöglopp, bitande kyla och livstrött uppgivenhet. Allt fångat på […][...]

Onödigt. Det är ordet som ligger närmast till hands efter att ha lyssnat om och om igen på Fieldys drömmar. De kvittar. Okej att Cypress Hill rört sig mot någon form av otäck rap-rock och att det därmed finns ett hål att fylla, men då får det allt vara lite bättre än det här. Jag […][...]

Fjärde skivan för Fat Joe. Det har dessutom betytt hans största singelhit med We Thuggin’ som han knåpat ihop tillsammans med ingen mindre än R. Kelly. Och Fat Joe har lyckats locka många andra storstjärnor till sitt senaste projekt: Buju Banton, M.O.P., nya stjärnskottet Petey Pablo, Ja Rule, Ludacris, Xzibit och Busta Rhymes för att […][...]

Första gången hiphopen kom in i mitt liv var när jag såg en konsert med världens bäste LL Cool J på teve. Jag kommer ihåg att jag tyckte det mesta lät precis likadant. Det enda undantaget var förförarrapballaden I Need Love där LL rappade samtidigt som han juckade mot en soffa. Ett första möte gott […][...]