Det är knappast någon hemlighet att jag helt gav upp inför Civilization. Mycket berodde det, och beror, på Romain Gavras‘ reklamfilm för Adidas All In-kampanj, där Civilization utgjorde soundtracket. Tyvärr är det nog fortfarande så att jag kan se den för femhundrade gången och få storhetsvansinnesgåshud. Fantastisk kampanj för Adidas, som samtidigt exemplifierar fullständigt Justices arenakapacitet.

Förväntningarna på Audio, Video, Disco var med andra ord inget man bör hymla med. När sedan Ed Banger släppte lös en minimix med några sekunder vardera av ett antal av albumets låtar snurrades det hela upp ytterligare.

Det som hände sedan: im- eller explosion?

Det har heller aldrig varit någon hemlighet att Gaspard Augé och Xavier de Rosnay har starka band till hårdrocken, vare sig om man ser till det musikaliska eller det estetiska (en mycket stor del av deras scenrekvisita tas upp av 18 stycken Marshallförstärkare). Debuten † spelade i linje med detta hårt på religiösa associationer, även om i en helt ny miljö. Resultatet? Röda havet delade sig framför Justice.

Audio, Video, Disco är naturligtvis något annat. Trots att influenserna från till exempel Queen (om inte annat bör en titel som Brianvision kunna sätta lyssnare på rätt spår) och Zeppelin knappast kunde vara mer tydliga så har Justice tagit ett par kliv mot ett mer organiskt sound. Riktiga bangers lyser med sin frånvaro, discotendenserna likaså. Här finns ingen Phantom, ingen vansinnig Stress, ingen Newjack. Beatsen har fått ta ett steg bakåt, fått lämna mark åt gitarrerna. Augé och de Rosnay själva säger sig ha gått ända tillbaka till medeltidsmusik.

Det som hände sedan: båda delarna.

Om Civilization har jag redan sagt ungefär vad som behöver sägas. Men Audio, Video, Disco är på den fronten ett tvehövdat monster; inledande Horsepower är en upptweakad best som jag knappt ens vet om jag vågar tänka mig i liveformat. Ohio, med Midnight Juggernauts‘ Vincent Vendetta blir efter denna urladdning ett väldigt frustrerande störningsmoment. Detsamma gäller redan nämnda Brianvision.

Sedan rör sig Audio, Video, Disco mycket i mellanlandet. Titelspåret är en oemotståndligt klistrig refräng (men tack och lov utan barnkörer denna gång), Newlands är inne på samma spår. Vad gäller medeltidsreferenserna handlar de uppenbarligen om Canon (Primo). Men även om man backat tempot och återsett dagsljus (bara skivomslaget säger ganska mycket i frågan), tvärt emot vad många förmodligen önskat, så är Audio, Video, Disco ändå fascinerande. Justice är fortfarande något apart (produktionen förstklassig, givetvis).

När Justice spänner musklerna i skinnjackorna blir resultatet bomber och granater, samtidigt som de också ibland är helt outhärdligt olyssningsbara. Kanske är det halva förklaringen. En annan del av ekvationen är att försöka fantisera fram hur det här kommer att te sig live. Att det blir en detonation står vid det här laget klart, men av vilken sort?

Tills dess.