När jag såg Kanye Wests maxade show på Way Out West för knappt två veckor sen blev jag både överväldigad och berörd. Kanyes monstruösa hybris kombinerat med hans sentimentala självutlämnande och självömkan är provocerande på ett  sätt som kan vara svårt att omfamna, men det är vad man får vara förberedd på när man köper paketet Kanye West. Men vad får om man stoppar in av vår tids största musiker och en av Kanyes bästa vänner, Jay-Z, i samma paket? De båda artisternas respektive senaste album, Jay-Zs The Blueprint 3 och Kanye Wests My Beautiful Dark Twisted Fantasy, har haft enorma kommersiella framgångar men medan Kanye Wests senaste album har hyllats av en enig kritikerkår har Jay-Z de senaste åren fått ett mer ljummet mottagande.

Vännernas gemensamma album visar sig, föga förvånande, vara något av en lekstuga. Det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt. Det finns gott om exempel på stora artister med lyckade lekstugeprojekt: Damon Albarns Gorillaz, Danger Mouse & Sparklehorses Dark Night of the Soul och Thom Yorkes soloprojekt, för att nämna några. Men projektet Jay-Z & Kanye West är tyvärr aldrig i närheten av att vara så intressant som artisternas bättre stunder i deras respektive solokarriärer. Samplingar från låtar av Otis Redding, Nina Simone och James Brown lyfter inte de platta beatsen och de oinspirerade texterna. Ett typexempel på det är låten Lift Off med Beyoncé, där de inte bara misslyckas med att ta sig till månen, den lyfter inte ens.

Men ett par ljuspunkter finns det. I den lite fåniga men ganska roliga Niggas in Paris ligger ett catchy synt-riff över beatet medan Jay-Z och Kanye leker som bäst, och här märks det att de har roligt. Efter att Kanye har rappat ”I’ve got my niggas in Paris, and they’re goin’ gorillaz” avbryts låten för en samplad dialog från filmen Blades of Glory:

- I don’t even know what that means
- No one knows what it means but it’s provocative.
- No it’s not, it’s just…
- It gets the people going!

Och låten funkar i alla fall för att få mig att gå igång.

Den mer allvarliga Murder to Excellence har skivans snyggaste beat och starkaste text. Till en avlägsen kör och en skramlig gitarr berättar de om morden på svarta människor i Chicago. De tillägnar låten Danroy Henry, en ung utövare av amerikansk fotboll som sköts till döds av polisen förra året.

Men det är bara två höjdpunker på ett i övrigt mycket platt album och jag ber till högre makter för att detta inte ska vara början till Kanyes fall från tronen och det definitiva slutet för Jay-Z.