I was just starting law school when the first up-tempo Philadelphia International hits broke. Some people don’t consider that ‘disco’ – because it’s good – but I remember feeling absolutely electrified and thinking, finally, dance music’s back – dance places can’t be far behind.

Orden kommer från Whit Stillmans 1998-film The Last Days of Disco. Den musik som Philadelphia släppte var inte disco. Det var något annat än disco. Framförallt bättre.

På sätt och vis är det rätt. Under sjuttiotalets första halva var skivbolaget Philadelphia International en av de viktigaste influenserna till det som i mitten av samma decennium skulle explodera i på ett sätt som kanske ingen annan genre före eller efter har lyckats med. Under några år gjorde ALLA disco. Tillsammans med namn som Barry White och Isaac Hayes slog människorna bakom Philadelphia International en brygga mellan soul och funk. Och hittade på samma gång tillbaka till dansen som det femte elementet.

Självklart kan man sedan diskutera vilken den första discolåten egentligen var. Om det var Manu Dibangos Soul Makossa skriver vi 1972. Långt innan Bee Gees och John Travolta lärt världen att stava till d-i-s-c-o. Och det är väl precis här vi hittar musiken från Philadelphia International. I skarven.

Det räcker att höra de första tre och en halv minuterna av tredje delen i The Spirit of Philadelphia för att hitta det som kom att känneteckna Philly. Allt finns där, men har ännu inte riktigt hittat den riktiga discoformen som de flesta känner den. Trummorna har inte riktigt hunnit fyrfyrastelna än. Den souliga stämsången finns fortfarande kvar. Trots att Tapestrys It’s Not the World That’s Messed Up är från 1976 – och är utgiven av Capitol – är den fortfarande så mycket Philly. Och i allra högsta grad disco – precis som så mycket av det Philadelphia International gav ut. Men som av discobelackarna absolut inte får kallas just ”disco”.

Det räcker egentligen att titta på sidan om The Spirit of Philadelphia på den lysande, användargenererade diskografisidan discogs.com. Samlingen har taggats upp som ”Rhythm & Blues, Soul, Funk”. Ingen disco så långt ögat kan nå.

Men discon finns här (även om den för det mesta får nöja sig med att kika ut från kulisserna). Precis som soulen. Det är musik i skarven mellan tidsepoker, på olika skivbolag – men som alla delar Philadelphia-andan. Så självklar, men ibland så svår att rama in med ord.

Nu spelar det här förstås ingen roll. Det viktiga är musiken. Och den är, som på de två tidigare samlingarna, förstås så väldigt, väldigt bra. Här finns välkända namn som Sharon Paige, Sister Sledge, Major Harris, Barbara Mason, Ecstasy, Passion & Pain. Men det är inte de självklara låtarna vi får. Här finns Keith Barrow genomsöta Precious, med sitt superostiga keyboard. Debbie Taylor sjunger I Have Learned to Do Without You över en knappt maskerad People Get Ready. Ronnie Dysons relationsvacklande I Think I’ll Tell Her klädd i en Burt Bacharach-kostym. Little Anthony & The Imperials filmmålande Help Me Find a Way (To Say I Love You).

Och eftersom jag är jag är det förstås inte särskilt förvånande att samlingen absolut största stund är den som kanske är mest disco: Brown Sugars I’m Going Through Changes.

Disco, inte disco. Soul. Modern soul. Det spelar ingen större roll vilken etikett du känner för att plocka fram. Är du ett fan av soulmusik från sjuttiotalet, i någon form, ska du förstås leta upp The Spirit of Philadelphia. Helst alla tre delarna.