Låtlistan ser ut som den brukar göra på en typisk Snoop Dogg-skiva. Både till dess längd (jättelång), till låttitlarna och till antalet gäster. Föregående släpp, Malice N Wonderland, kändes ovanlig med bara 14 spår, men det var det som räddade den till ett godkänt betyg. Hade Doggumentary kapats till hälften hade det varit en mycket bättre skiva än vad den nu är, för här finns kvalitativ Snoop. Till exempel så börjar det med grymt gung i Bootsy Collins-frälsta Toyz N Da Hood och Snoop är precis som man vill ha honom över den vibrerande baslinjen på The Way Life Used To Be. Då känns det faktiskt som att Snoop kanske har kommit med sitt bästa album på väldigt länge. Så bra är det, när låttexterna inte är jättetrötta eller när beatmakarna skiter i populära trender och styr upp beats som är bra istället för radioanpassade.

Ibland är han inte så bra, men jag återkommer till det. Först måste jag hylla 39-årige Calvin lite till. Fram till fjärde låten är Doggumentary felfri, tack vare ovan nämnda bangers, men ännu bättre än så är My Own Way, en rysligt mörk och vacker historia från Snoops ungdomsår som gangster.

Sedan börjar det gå utför, först lite långsamt men botten nås till slut i årets sämsta låt, David Guettas Wet.

My Fucn House är en njutning när Young Jeezy raspar över den, men låtens stjärna är helt klart E-40. Dessvärre blir den jättehetsiga hooken lätt jobbig om man inte håller på att röja ett hus eller dylikt.

Följer gör en hel del trötta låtar där Snoop rappar slöa nödrim. Var för sig låter Snoops spår bättre än väldigt mycket annat som släpps, då kan låtar som till exempel Jake One-producerade Gang Bang Rookie nå en hög nivå, men de försvinner i tristessen som detta maratonalbum innebär. Nivån blir låg, och jag antar att det är därför som jag inte kan göra annat än att digga när R. Kelly sjunger ut sin swag i Platinum (visserligen är Snoops snabba inrullning på första versen omöjlig att förneka), eller när T-Pain gör Boom irriterande hittig med ”Lalalala, boom shackalack”. Sista toppen nås när vi har kommit halvvägs. El Lay är fantastisk. Det är en solig tripp längs med västkustens hetaste sträcka, men med mer attityd än vad som bjuds i dimmiga We Rest N Cali som agerar intro.

Efter en schysst halva, som hade varit ett imponerande album om det hade varit slut där, spolar Snoop ner albumet i en toalett. Okej, det är lite kul att höra Snoop Dogg sjunga country tillsammans med Willie Nelson men det är svårt att se Superman seriöst. Ändå väljer jag att lyssna på den över resten av bottenskrapet som i princip inte består av mer än upprepade urkassa refränger. Varför fylla ut ett redan långt album med sådant skit? Sticker ut gör dock Kanye Wests klyschiga gnäll i Runaway-kopian Eyez Closed. Tyvärr.

Doggumentary är sin egen motsats. Snoop Dogg visar att han inte ens borde fundera på att avsluta sin musikkarriär, samtidigt som man efter en timme och 20 minuter av Doggumentary inte förstår varför han fortfarande släpper låtar.