Trots bristen på uppenbara hits känns In the Grace of Your Love någonstans ändå som återkomsten. Efter ett lite vingligt andra album har det gått fem år, och sedan debuten nästan ett decennium. The Rapture är tillbaka på DFA efter att ha tappat bort sig i storbolagskorridorerna, efter att ha lagat relationerna bandmedlemmarna emellan (även om man tappade Matt Safer på vägen), och resultatet är ett album med större räckvidd än tidigare. Luke Jenners grälla falsett, ömsom bräcklig, ömsom påträngande, går givetvis inte att komma ifrån, och visst finns James Chance-associationerna där (förmodligen mest uppenbart på singeln How Deep is Your Love?), och hela white boy funk-grejen likaså. The Rapture gör sitt.

Resultatet verkar vara ett mer harmoniskt band. Kanske hjälpte producenten Philippe Zdars entusiasm en bit på vägen, men samtidigt känns det som att förneka the Rapture deras bedrift. In the Grace of Your Love, vid första intrycket en lite blek skapelse, växer till sig med tiden. Den inledande triumfatoriska Sail Away är ganska nära ”klassiskt” Rapture, men dess mantra ”Don’t ever look back” går tvärt emot resten av albumet. Oavsett hur spretiga och spastiska bandet än blir, så är intrycket ändå precis som Jenner själv säger, att Zdar (en halva av Cassius) velat ”ta fram kärleken i bandet” – även om det svänger, så finns här också både hjärta och hjärna, och ofta blir det faktiskt till och med sentimentalt, åtminstone textmässigt.

Enda gångerna In the Grace of Your Love trampar vatten är Roller Coaster, som omges av en mystisk stank av sen åttiotalsrock, och Blue Bird, en helt enkelt poänglös historia. I övrigt har vi här balkandisco i Come Back to Me, löjligt sväng i Never Die Again och utsirade, bländande struttiga Can You Find a Way?. Och How Deep is Your Love?, givetvis. Strålande förstasingel, även om den ackompanjerande promovideon (ett par Converse, en skivspelare och en discokula) var ett väl trött grepp snarare än ett revolutionerande DIY-uppslag. Jag har inte sett videon i samma anda som följde när man släppte hela albumet för lyssning online, och ser inte heller något skäl att göra det. Men annars har the Rapture skapat sig ett komplett paket. Titelspåret ekar lätt av Television, en påminnelse om hemstaden New Yorks oförneklighet.

The Rapture behövde alla de här åren. Även om väntan kanske inte varit direkt manisk, så höjer de nivån åtminstone ett par snäpp och infriar förhoppningarna med råge.