Trots bristen på uppenbara hits känns In the Grace of Your Love någonstans ändå som återkomsten. Efter ett lite vingligt andra album har det gått fem år, och sedan debuten nästan ett decennium. The Rapture är tillbaka på DFA efter att ha tappat bort sig i storbolagskorridorerna, efter att ha lagat relationerna bandmedlemmarna emellan (även […][...]

Black City. En nedsläckt storstad med tomma gator. Till synes helt öde utan en människa i sikte innan dova men ändå tydliga sakta pulserande basgångar avslöjar att så inte är fallet. Långsamt upptäcker man att de letar sig ut genom sprickor i väggarna tillsammans med svaga ljuskäglor från dunkelt upplysta dansgolv i de hemligaste av […][...]

Sent ska syndaren som bekant vakna. Visst var Spanish Sahara både överraskande och imponerande, men någonstans långt bak i minnet låg det där lite väl nervöst punkfunkiga första albumet Antidotes och skvalpade. Total Life Forever fick helt enkelt stå över ett kast. Mogna lite. Ungefär så fungerar också Foals andra album i förhållande till det […][...]

På redaktionens interna e-postlista konstaterade Martina ungefär att hon har svårt för James Murphy i för stora doser. Det är ett sätt att säga det. Ett annat är att det finns saker på This Is Happening som luktar som något man har trampat i. När det nu blivit dags för Murphys alter ego-konstellation att släppa […][...]

När The Je Ne Sais Quoi ger oss sitt andra album låter det både bekant och helt annorlunda. Det tog ett par lyssningar innan jag vande mig. Det ska jag erkänna. Grunden ligger fortfarande i skev punkfunk som den lät under 80-talet och betydligt mer så än många av de samtida brittiska orkestrar som brukar […][...]

Jag kan inte hjälpa känslan att Christian Falk har dämpat CDOASS som producent till ”Extra Fingers”. För jag undrar hur det där som kom ut på en lite sjavig scen i februari på Up for a bit kan låta så … lite. Peter Nilsson spelade skivor och de andra spelade på det som var tillgängligt. […][...]

Helfin vinylsjua från Fagerstas mest stelsvängande skevrockare som tillsammans med The Je Ne Sais Quoi borde bli årets svenska bidrag på ”Rough Trade Shops Counter Culture”. Två låtar som är varandra ganska lika. Kvidande, nästintill missljudande, plåtlåtande gitarrer. Stelopererade digitalhandklapp. Postpunksång (i rensjungen sprucken hetsfalsett så klart). ”Speak To Me” är golvvältaren som svänger och […][...]

Förr eller senare kommer alltid en skiva som får en att undra om den där senaste trendscenen var så kul egentligen? Och om vi nu kan vara överens om att vi de senaste två åren på ett ungefär sugit i oss new new wave eller punkfunk eller nu-postpunk eller vad du nu vill kalla återstöpningen […][...]

Tom Tom Club är bandet som består av de andra två från Talking Heads – Tina Weymouth och Chris Frantz. Tom Tom Club var den lättsammare, gladare sidan av Talking Heads vita punkfunk. Lite busigare, lite spånigare, lite gladare, lite lyckligare. Talking Heads brukar ju beskrivas som den tänkande mannens dansmusik. Tom Tom Club är […][...]

Jag skulle vilja hylla den här skivan. Höja den till skyarna. Skrika att det är den viktigaste och bästa skivan som gjorts. Det är liksom det jag hoppats. Och med en sådan öppning förstår ni genast att jag är åtminstone lite besviken. Det är jag. Men, ändå ”Xtrmntr” är en hissnande musikalisk upplevelse och bitvis […][...]