Trots bristen på uppenbara hits känns In the Grace of Your Love någonstans ändå som återkomsten. Efter ett lite vingligt andra album har det gått fem år, och sedan debuten nästan ett decennium. The Rapture är tillbaka på DFA efter att ha tappat bort sig i storbolagskorridorerna, efter att ha lagat relationerna bandmedlemmarna emellan (även […][...]

Sevillabaserade Pony Bravo var under året som gick något av en ständig närvaro på den spanska indierockscenen. Det skrevs om dem överallt, de spelade överallt, och alla pratade om dem. Inom loppet av ungefär ett år släppte de två album. Un Gramo de Fe är det senare av dessa två. Under större delen av den […][...]

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att höra Wesley Eisolds hardcorebakgrund på Love Comes Close. För maken till menlös skiva var det ett tag sedan man hade oturen att råka på. I mängden obegripligt positiv press talas det om no wave, pornografi a là Bataille, synthpop och ett sanslöst framgångsrikt äktenskap mellan distorsion […][...]

Ett sunt leverne, det är något Nathan Williams inte har mycket till övers för. I senaste numret av Denimzine deklarerade han högt och tydligt hans kärlek till drogerna och alkoholen och såg inga problem med att kombinera dessa och turnélivet. Verkligheten hann ikapp honom 28 maj i ett, av publik, fullpackat tält på Primavera Sound […][...]

Saxat ur pressreleasen: Kiss/Kick is a strictly no eyeliner record. It is more no wave than new wave. Bakgrunden till detta påstående är Broken Spindles ende medlem Joel Petersens ”vanliga” jobb; nio till fem spelar han gitarr i The Faint, och bör således (utöver fem album med eyeliner) ha klippkort till hela den gamla hederliga […][...]

Bruksmusik. Föga intressant. Eller hur? Musik som inte suggererar så mycket intellektuellt, utan som fokuserar på det fysiska. Istället för att fungera som ett incitament för sinnet går den direkt på kroppen (här skulle de flesta rockskribenter förmodligen välja att snacka om skrevet), utan att nödvändigtvis ge upphov till några himlastormande extaser. Kunde det låta […][...]

I det senaste numret av The Fader (nummer 55 om du läser senare) handlar en av huvudartiklarna om Abe Vigoda. Jag har som vanligt inte läst texten, bara tittat på bilderna. För det är verkligen bilderna som gör att jag fortsätter prenumerera på pdf-The Fader (och kanske för att det är gratis). The Faders fotografer […][...]