När nydiscovågen börjat lämna åttiotalet mer och mer bakom sig till förmån för nittiotalet – i synnerhet det tidiga housenittiotalet – har Azari & III de senaste tre åren varit ett av de mest intressanta namnen. Som remixare och artister.

Torontokvartetten, bestående av femtio procent musikskapare och femtio procent vokalister, har plockat det avmätt distanscoola från nydiscon och kryddat den med sin strippade tolkning av nittiotalsinspiratörerna. Singlarna har lovat gott, framförallt Reckless (With Your Love), Hungry for the Power och Into the Night. Att de dessutom fått draghjälp i form av flera snygga remixar av just dessa, särskilt Tensnakes Reckless (With Your Love)-remix, har inte gjort saker och ting mindre intressanta.

De goda nyheterna: alla singlarna finns med här.

Into the Night med sin snygga hi-hat, sin plockade discogitarr och sin melodiösa kärna. Precis lagom torra Reckless (With Your Love) med sin sequencerstruttiga basgång, sin snygga hi-hat (igen), sina smygande keyboardmattor och förstås sin tidsresa tillbaka till en era då Stonebridges remix av Robin S. Show Me Love var formeln som alla ville kopiera. Extra plus för att i princip alla instrument (ja, eller åtminstone alla virtuella instrument) agerar rytminstrument. Och så Hungry for the Power som låter sig inspireras av Jimmy Jam & Terry Lewis 808-experiment och som bitvis lyfter basgången direkt från Liquid Liquids genomklassiska Cavern (eller Grandmaster Melle Mels White Lines ännu mer klassiska (Don’t Don’t Do It) om man så vill). Här finns också singeln Maniac som når nästan lika högt som de övriga.

Det var de goda nyheterna. De dåliga nyheterna är att det inte finns något på Azari & III som är i närheten av de här.

Nu är väl Azari & III knappast bandet som kan beskyllas för att klämma ur sig tapetklisterrefränger i parti och minut. Det är inte heller något som behövs. Men det singlarna har gemensamt är att de monotont avskalade låtbyggena bryts upp med… något annat. Detaljer och krokar som håller intresset uppe. Det mesta av materialet saknar tyvärr precis det här. Vill man vara elak kan man säga att Azari & III:s debut är som de flesta dansmusikalbum. Hiten (eller i bästa fall hitsen) och så en skiva till resterande delar bestående av mer eller mindre lyckade kopior av lyckträffen (eller i bästa fall lyckträffarna). De flesta av låtarna här börjar bra (herregud, inledningen av Indigo, ännu en singel, är en ren blåkopia av Joe Smooths Promised Land – en av världens bästa låtar), men ganska snabbt visar det sig att idéerna inte räcker till en hel låt.

Men inte regel utan undantag. Det tar sig mot slutet med Manhooker, med ett snyggt förpackat vemod som faktiskt för tankarna till Luomo, och Undecided med sitt piskade housebeat som faktiskt (igen) är lyft rätt mycket från Promised Land extrautrustad med en vräkig italo-slinga.

Bitvis funkar alltså Azari & III. Frågan är bara om de mindre roliga delarna är utslag av en formsvacka eller om det tyvärr är så att idéerna inte räcker längre än så här.