Det största problemet med Unreleased? är att man bara måste spela det så jävla högt. Bara måste. Det är bäst när det nästan gör fysiskt ont. Då är det som en massiv kross av ljud som slår in mot mig på det vackraste sätt man kan tänka sig. Med orgel bakifrån med trummor rakt framifrån samt med vinande saxofon och bas från sidorna. Och gitarren sen? Gosh.

Det låter som en levande organism där hjärtat pumpar i rytmslagen och blodet forsar i soli. Den sväljer och rosslar i ett motljud och sträcker sig efter mer med en effektpedal. Det är magnifikt vackert, med mejslade muskler och glänsande solvarm hy. Det är kanske ett monster, men ett väldigt vackert sådant.

Fire! är Mats Gustafsson (sax och orgel), Johan Berthling (bas) och Andreas Werliin (trummor). Unreleased? är deras andra skiva. Den första, You Liked Me Five Minutes Ago släpptes 2009 och var kanske lite lättare att ta till sig. Men de tar ett steg till här. Den extra kryddan som lagts till är Jim O’Rourke, Sonic Youths oljudsmaskin sedan Murray Street. Hans gitarr låter dem lägga några lager extra och kan ta fokuset från de andra elementen en liten stund för att de sedan ska kunna få återkomma med kraft. Som i avslutande Happy Ending Borrowing Yours när han kan komma in och vrida kompositionen några varv till över ett repetetivt och mässande komp från Berthling och Werliin. Han spelar sin gitarr som ett stråkinstrument (ebow?, inte säkert när det är Sonic Youth-medlemmar vi pratar om) och låter sedan Mats Gustafsson långsamt komma brölande in med sin saxofon. Och varelsen sträcker sig nedåt och ropar: HÄR ÄR JAG, om nu någon skulle råkat tappa uppmärksamheten.

Men jag går händelserna i förväg. Jag blir för exalterad.

Are You Both Still Unreleased? börjar med Andreas Werliins smattrande virveltrumma. Han har skämt bort oss med sitt trumspel ända sedan debuten med Wildbirds & Peacedrums, men här börjar det ganska enkelt och repetetivt. Mats Gustafsson lägger lite elektroniska bakgrundsljud, men O’Rourke väntar en minut med att komma in med elektronik som mest loopas till ännu ett rytmslag. Berthlings bas får vänta en halv minut till. Efter två minuter släpper Mats fram saxofonen. Ännu har det nästan inte hänt något alls, men det är redan så jävla bra. Och högt.

De mässar. De orerar. De skriker lite. Orgeln. Saxofonen. Effektpedalerna. Igen; mässandet. Det är en kyrka. Extas. Vi är nu nästan tio minuter in i det första spåret. Det första spåret.

Jag kunde fortsätta likadant med nästa. Men det är i crescendot i slutet där O’Rourkes gitarr får sjunga som allt exploderar. Själva låten kvider, Please, I Am Released.

Enda andningspausen är egentligen By Whom And Why Am I Previously Unreleased? när Werliin spelar klangspel och Berthling vibrerar med sin bas. De låter nästan i otakt men i varannat varv kommer de samman för att sedan skiljas åt igen. Pulserande i väntan på grand finale. Happy Ending Borrowing Yours. Men resten av den får du uppleva själv.