Hur mycket kan man egentligen skriva om samma sak? Alldeles för mycket, tydligen. Det är väl någonstans där skolboksdefinitionen av ”nörd” blir aktuell.

A. Is for Beginning.

När Art of Noise 2006 släppte sin 4CD-box And What Have You Done With My Body, God? reagerade jag sansat och balanserat. Och spydde ur mig en hel special med texter om ungefär allt som Art of Noise hade släppt.

The Art of Noise. Is paranoid.

Efter den urladdningen tappade jag kontakten med Art of Noise. Inte så att jag slutade lyssna. Tvärtom, Art of Noise är aldrig mer än några tryck bort i vilken musikspelare jag än bär med mig. Men jag slutade följa med i deras aktuella händelser. Det var ju trots allt ett tag sedan de slutade göra musik. Ja, de har ju slutat mer än en gång.

Is it me. Or is the planet getting bigger?

Men så upptäckte jag av en slump att deras debut-EP Into Battle tidigare i år hade packats om och fått sällskap av Worship, gruppens osläppta första album. Som i omarbetad form sedan blev Art of Noise första släppta album (Who’s Afraid Of) The Art of Noise. Inte långt därefter upptäckte jag dessutom att Art of Noise samlat sig, ännu en gång, 2010. Två Art of Noise-strömmar att vaska outgivna guldklimpar från. Det började nästan snurra.

Relax. You’re quite safe here.

När arbetet med att sammanställa Influence kablades nyheten ut att Malcolm McLaren hade dött. Även om det var en ren slump så slöt Influence på så sätt den cirkel som tog sin början 1983 med McLarens Duck Rock-album. Det var ju då Art of Noise möttes och föddes. Och Influence är den mest heltäckande, karriäromspännande samlingen av den underbart frustrerat förvirrande maskin som är Art of Noise.

Perfect. Will I still be perfect tomorrow?

Men mest heltäckande måste inte betyda den bästa samlingen för den som bara vill äga en. Den enskilt bästa Art of Noise-alstret är fortfarande The Best of the Art of Noise i sin tolvtumsversionsversion. Här finns de största låtarna i sina, för det mesta, bästa versioner. Men så finns ju såna som jag. Som inte kan få nog.

My name is Friday. I carry a badge.

För här finns hela spannet från de första ZTT-dagarna till de sista. Från Beat Box till Dreaming in Colour. Duane Eddy till Rakim. Alla de stora låtarna, några i versioner som aldrig tidigare getts ut eller som åtminstone aldrig dykt upp på cd tidigare. Och så en hel skiva med alternativa tagningar, nedslag i skapandeprocessen, en glimt bakom kulisserna hos den musik som gjort Art of Noise till en av åttiotalets mest inflytelserika grupper. Som cd-häftet konstaterar: ”the music hasn’t just stood the test of time but fed the time that has progressed”.

Will you count me in? In case I miss it.

Och just cd-häftet är, förstås, en stor del av det nördiga nöjet. Korta betraktelser av Anne Dudley och Paul Morley. En längre, karriärdekonstruerande text av Ian Peel. Fylld med onödigt vetande. Som att körsångerskorna under gruppens första turné kallades The Noisettes. Eller att arbetet med att korta ner den tio minuter långa ursprungsversionen av Moments in Love till lagom singellängd fick Anne Dudley att konstatera ”I never want to hear this track again” (vilket sannolikt också är förklaringen till att en av de ”nya” mixarna av Moments in Love bär namnet ”Anne to Tears Mix”). Eller ögonöppnare som borde vara självklara, men som jag aldrig tänkt på. Som att trummorna i Prince-covern Kiss är olika i varje vers.

Boo!

Nu är inte allt lösslitna brottstycken på cd 2. Här finns några riktiga skatter. Way Out West rara remix av Dreaming in Colour är en. Vackra On Being Blue, med den kvinnliga operarösten utbytt mot en manlig, är en annan. Och Cassandra, med ekon från gruppens magiska Camilla – The Old, Old Story.

Just some form of. Scat.

Och just Camilla är väl den som saknas här i tretal som är Art of Noise allra vackraste stunder. Det är också något som skiljer Influence från tidigare Art of Noise-samlingar: två av de tre tillsammans på en skiva. Att Moments in Love är en är förstås ingen överraskning (lika lite som att det är just Moments in Love som både får inleda och avsluta Influence). Här i sin allra vackraste och sköraste version. Den som, på sant Art of Noise-vis, beroende på var man hittar den heter saker som Love, (Three Fingers Of) Love eller, som här, Love Beat. Och så förstås det Bach-inspirerade fyrklarinettsmästerverket Finale. Så lite Art of Noise det bara går. Så mycket Art of Noise det bara går.

Without love, beauty and danger. It would almost be easy to live.

Musik att sopa upp resterna av ett krossat hjärta till. Musik när det är dags att sänka cynismsköldarna och tillåta sig själva att våga känna igen. Eller bara musik när du behöver färglägga en lite för grå julivardag.

Art of Noise-nörd eller inte.