Trots att Art of Noise gjorde temat till filmen Dragnet (med Dan Akroyd och Tom Hanks) så lyckades gruppen inte få någon större uppmärksamhet med varken Dragnet eller albumet In No Sense? Nonsense!. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt mycket hitpotential för att nå utanför den förhållandevis lilla kretsen av redan frälsta.

Allt det kom att förändras 1988, året efter In No Sense? Nonsense!.

Det var året då Art of Noise, vid den här tidpunkten reducerat till bara Anne Dudley och J.J. Jeczalik, slog sina påsar ihop med tjuren från Wales, Tom Jones, i en cover av Prince Kiss.

Där Princes version var i det närmaste nedstrippad till de allra minsta beståndsdelarna fläskade Art of Noise på med allt som gick vad gällde ångvältrande basgångar och instoppade ljud. Där Prince kved fram sin sång med samma små gester som den musik han skapat som bakgrund gjorde Tom Jones sin grej fullt ut och röjde fram över texten med fulla ställ och bortplockade säkerhetsventiler. Finliret i originalet förbyttes till skamlöst publikfriande vräkröj.

Prince-fansen hatade förstås Art of Noises version. Ungefär alla andra älskade den och gav Art of Noise sin största hit i karriären.

Framgången med Kiss, plus en nyutgåva av Dragnet med mer samplade repliker från filmen, gjorde att Art of Noise blev heta igen. Marknadsmänniskorna på China Records var förstås inte sena med att slänga ihop en best of-samlingen för att tillfredsställa nyfikenheten hos de nytillkomna lyssnarna och för att casha in på uppmärksamheten.

Men nu vore Art of Noise inte Art of Noise om det bara var att konstatera att det finns en best of-skiva att köpa för alla som inte vill gräva djupare. The Best of the Art of Noise släpptes i ett par olika versioner och kom sedan att släppas igen i ett par omgångar, med lite olika låtlistor, efter senare album. Omslaget och titeln var däremot alltid detsamma.

Ja, eller nästan detsamma.

Det finns en tydlig huvudskillnad mellan de två samlingar som släpptes 1988. Den ena hade ett rosa omslag. Den andra babyblå. Och utan att ge sig in i någon slags jämställdhetsdiskussion säger jag så här: ska du bara ha en utgåva är det den babyblå du ska ha. Det är nämligen här de förlängda tolvtumsversionerna samlats (den rosa innehåller singelversionerna). Det är med andra ord här flera av de definitiva versionerna av singlarna är samlade.

Förutom Kiss och Dragnet ’88 finns nämligen alla hitsen samlade här, i kronologisk ordning. Det betyder att Beat Box lyfts fram i sin bästa version, den åtta och en halv minuter långa ”diversion one”-mixen. Moments in Love är med i en version som är drygt tre minuter kortare än den på (Who’s Afraid Of?) The Art of Noise, men bjuder å andra sidan på ett klockspel och ett sopransaxsolo värda att dö för som gör att just den här versionen av låten, tillsammans med (Three Fingers Of) Love-versionen på Daft-samlingen är den bästa. Startmotororgien Close (To the Edit) finns med just i (To the Edit)-versionen, medan Peter Gunn i sin Twang Mix-kostym rakar iväg över sju minuter. Legs heter här Legacy och visar var koskälleskåpet ska stå under sina åtta och en halv minut, medan Paranoimia (med världens förste, virtuelle VJ Max Headroom på, ja, det vokala) blir tvångströjesensuell schizofunk med löshängade blapp-bas i den definitiva versionen av den låten.

Att två icke-singlar, i form av korta Opus 4 och Something Always Happens inleder, avslutar och förmodligen mest förvirrar dem som aldrig stött på Art of Noise är mest alldeles självklart.

Det är ju trots allt Art of Noise vi talar om här.

Ska du bara ha två skivor Art of Noise är The Best of the Art of Noise i tolvtumversionutgåvan den ena. Samlingen Daft är den andra.

LÄNKAR

Ola Andersson vs The Art of Noise
Dagensskiva.com:s stora Art of Noise-special.