Killer Mike är från Atlanta. Han kan beskrivas som en blandning mellan Bun B och Young Jeezy, men stundtals finns det skrämmande mycket Pimp C i honom. Liknelserna är många bland rapparna från södern, vilket ofta, och med rätta, lyfts fram som något väldigt positivt. De ingjuter en fin känsla av gemensamhet. Samtidigt är de är stenhårda och segervissa, men de förtjänar sin swag och självgodhet. De jobbar hårt där nere, åtminstone får de det att låta så när de fyller sina rim med trap och hustle. De lyckas även kombinera ”mainstreamrap” med innehållsrika texter bättre än någon annan. Beatkulturen från södern är lättlyssnad men respekterad och inspirerar till hopp och bra dagar, och när alla dessa talangfulla emcees toppar dem med smarthet är det omöjligt att inte hålla Atlanta och Houston väldigt, väldigt högt.

Killer Mike har en vass tunga och han är så säker på sitt flow att han vågar växla mellan flera. That’s Life II är utmärkt inte så mycket på grund av ett hett beat och en slagkraftig låtstruktur men tack vare Killers skönt ignoranta flow.

Alla medverkande har lagt mycket krut i Pl3dge. Här finns beats som utklassar det mesta som har släppts de senaste åren. Burn är ett ypperligt exempel. Jävlar vad det svänger och slår. Refrängen är en kör som demonstrativt tjuter ”yeah yeah yeah” bakom en auktoritär röst som förklarar att nu är det dags att bränna ner skiten. Till råga på allt visar Killer Mike sin absolut bästa sida. Han är ruskigt lugn trots den pulshöjande ljudbilden, och ingjuter med varje ton massiv respekt. Öppningsspåret So Glorius, som verkligen är just det (här finns även en gudomlig sampling av 50 Cent), och Ric Flair påminner en del om Just Blaze blås- och samplingsgladaste beats och är utan tvekan bland albumets bästa låtar.

Gästerna är inte många men förutom Twista har Killer Mike plockat med sig några vänner från södern. T.I. är en stor del av Ready Set Go, men på remixen dyker även Big Boi upp och vi får en magisk trio. Gucci Mane gör vad han brukar i energiska Animal och Young Jeezy passar perfekt till kaxiga Go Out On The Town.

Som så ofta album gör så sjunker det under andra halvan. Mike släpper de riktigt hårda beatsen och bjuder istället in själlösa R&B-refränger. Botten nås i sega Players Lullaby. Det är inte en ballad utan bara en sådan där sliskig lågtempokavalkad av snuskiga metaforer. Det som rapparna brukar dedikera till the ladies. En förolämpning mot både lyssnaren och artisten.

Mixen av R&B och hiphop behöver nödvändigtvis inte vara en dålig stil för Killer Mike, Follow Your Dreams är faktiskt ganska jättebra, men Pl3dge gör det tydligt var Killer Mike gör sig bäst. På stora beats som bygger på stolthet och kämparglöd.