Det mest uppseendeväckande med SBTRKT är inte att Aaron Jerome i sin SBTRKT-skepnad väljer att dölja sitt ansikte bakom färgglada masker. Det handlar mer om den förskjutning hans musik tagit sedan släppet under eget namn Time to Rearrange. Från den tidigare puttriga nu-jazziga smyghousen har han tagit ett rejält kliv, inte som utstyrseln kan antyda mot tribalrytmer, utan snarare in i mörkret.

Genom väl valda delar ur allt från klassisk Chicago-house till twostep och nedbrutna dubsteprytmer och med hjälp av en hel kader vokalister med Sampha i spetsen som fyller på med soulvärme är det musik som rör sig lika mycket mot dansgolven som snuddar vid pop utan att vara något av det fullt ut. Full av motsägelser, svår att placera är det ändå några saker som sticker ut.

Jeromes produktion som får den rätt spretiga sammansättningen fungera som en helhet och kännas helt naturlig och samtidigt helt egen är en. En annan är att soundet, influenserna och sättet att ta musikaliska beståndsdelar ur sin egentliga kontext gör släktskapet med landsmän som James Blake, Jamie Woon och Jamie xx väldigt tydligt.

SBTRKT är inte samma laddade och intensiva upplevelse som till exempel James Blakes debut, där är Jerome inte än. Men i stunder som Hold On och Wildfire med Yukimi Nagano på sång är SBTRKT på väg mot något riktigt intressant. Verkligen inget Jerome behöver gömma sig bakom en mask för.