Jag tycker att E=MC² är snäppet bättre än den mer kända föregångaren The Emancipation Of Mimi. Kanske saknas en hit likvärdig It’s Like That, men överlag är det få album överhuvudtaget som klår Mariahs från 2008. Det finns verkligen inte en enda dålig låt här. När Ola skrev om The Emancipation Of Mimi gjorde han […][...]

TM:103 Hustlerz Ambition är sann mot sin titel, den liknar mer Young Jeezys stordebut, Thug Motivation 101, från 2005 än hans övriga album. Det är en kraftig besvikelse. Istället för att leverera outtröttliga hitlåtar som bästa plattan The Recession var smockfylld med sänker Jeezy tempot och gör hans fjärde album till en tråkig resa. Det […][...]

Eminem och Royce Da 5’9″ lyckades med det i somras, och nu har även Pusha T släppt en ep på 12 spår på cd. Jag finner det lätt irriterande, varför inte bara kalla det för album? Särskilt eftersom det här inte alls hade varit något att skämmas för som debutalbum. Visserligen kommer stora delar av […][...]

6/12 Amy Winehouse Lioness: Hidden Treasures Winehouse första postuma skiva innehåller osläppta låtar, demos och ett par remixer. The Black Keys El Camino Rockduon släppte succéplattan Brothers förra året, och nu är det redan dags för deras sjunde album, som också är deras tredje där de samarbetar med Danger Mouse. Bow Wow Underrated Lillkillens sjunde […][...]

Även om Games röst stundtals inte ens liknar den man har hört på hans tre tidigare plattor (smoke much?), så är han lätt att känna igen. Han håller fortfarande inte tillbaka med något. Han vågar till exempel uttrycka sin ångest över det ljumma bemötande som LAX fick av kritikerna. Stundtals är det väldigt mörkt. Game […][...]

Låtlistan ser ut som den brukar göra på en typisk Snoop Dogg-skiva. Både till dess längd (jättelång), till låttitlarna och till antalet gäster. Föregående släpp, Malice N Wonderland, kändes ovanlig med bara 14 spår, men det var det som räddade den till ett godkänt betyg. Hade Doggumentary kapats till hälften hade det varit en mycket […][...]

Killer Mike är från Atlanta. Han kan beskrivas som en blandning mellan Bun B och Young Jeezy, men stundtals finns det skrämmande mycket Pimp C i honom. Liknelserna är många bland rapparna från södern, vilket ofta, och med rätta, lyfts fram som något väldigt positivt. De ingjuter en fin känsla av gemensamhet. Samtidigt är de […][...]

När Bun B rimmar ”procrastinating” med ”let’s get this shit crack-a-lackin” i Trillionaire är man fast. Det är lite synd att T-Pain lägger refrängen på samma låt, där Bun B gör albumets fetaste verser, även om autotunandet i detta fall känns mer godkänt än på länge. Kanske till och med charmigt? Det är nästan en […][...]

2010 har hittills handlat mycket om mixtapes. Det segas med albumsläppen. Visserligen har Freeway & Jake One, Meth, Ghost & Rae, Ludacris, Usher och Erykah Badu med flera kommit med nya album, men när man väntar på bomber som Reflection Eternal, Big Boi, Nappy Roots, Jeezy, The-Dream, Brandy, Rhymefest, Game, Ciara, T.I., Eminem och många […][...]

Jag vet inte riktigt vad DJ Khaled har för del i det här albumet. Han har inte producerat låtarna, där hittar vi bland andra The Runners och The Inkredibles (vilka han visserligen står bakom), och han rappar heller inte. Ibland skriker han till lite med sin osköna gnällröst men annars håller han sig undan. Antagligen […][...]