En original-tolva från 1982 innehållande Jackie Stoudemires Invisible Wind finns just nu till salu för i runda slängar 1200 dollar

Det känns bra.

Inte därför att jag nu slipper hosta upp en 7000 kronor för att äga den. Det känns bra för mitt discoego.

Jag vet ärligt talat inte många timmar sjuttiotalsdisco jag hunnit med de senaste tio åren. Alldeles för många. Alldeles för få. Någonstans börjar jag övertyga mig själv om att jag har rätt bra koll. Att jag nog börjar komma till botten av discokärlet.

Det brukar gå rätt bra. Sedan släpper Joey Negro en ny samling och det är tillbaka till ruta ett igen.

Därför känns det bra att Invisible Wind finns till salu för 1200 dollar. Det gör det helt enkelt lite mindre jobbigt att inse att jag bara hört en knapp handfull av låtarna på den tredje delen i serien The Soul of Disco. Som vanligt har Joey grävt där knappt någon annan varit före honom. Rätt många av artisterna här blev aldrig äldre än en singel.

Rariteter är bara förnamnet.

Men när väl discoegot hämtat sig finns det förstås inget att klaga på. Ungefär som vanligt när Joey samlar disco.

The Soul of Disco volume 3 spänner mellan Delfonics-souliga When Did You Stop av The J’s till betydligt skitigare funkbakgator i sällskap med Hippolytes, Hot Ice och Evans Pyramid. Däremellan ger Sanctuary oss slalomåkande basgång i Disco Discouraged, Truth hinner sjunga lite svenska i International Dancing och Sir James Randolph bjuder med Sho’ Is Good upp till stråkdans i den mest glädjesprutande av divisioner, strösslad med tamburin. Loveman Ronnie Stokes lånar lite My Girl-gitarr för att kunna bli sådär fånigt mycket Northern Soul-kär. Park Avenue:s Looking Ahead är disco när den är som sofistikerat vackrast. Gloster Williams & Master Control fortsätter där Native New Yorker lämnade oss på trottoaren, komplett med en skylineande wackagitarr. Och Kockys handklappslaserskjutande Just Keep On Dancing är bara helt enkelt, tja, skitbra.

Det känns som att volym 3 inte bara är vassast i The Soul of Disco-serien – utan en av de bästa discosammanställningar som Joey Negro fått till.

Sen har vi förstås låtarna jag hade hört innan Joey gav oss The Soul of Disco volume 3. Cháilo basblappande rymdrullskridskskoepos Let’s Skate. Larry Harts Goin’ Up in Smoke med ännu mer laserduellerande (okej, jag fuskar lite här – den här versionen av Eddie Kendrickss klassiker var ny för mig). Och så förstås First Class tonårsförälskade Candy.

Och på något sätt känns Candy som den självklara avslutningen. Från Invisible Winds krossade hjärta till First Class dans på rosa moln, via ett discoinsvept dansgolv. Och tillbaka igen. Dansa för att mötas. Dansa för att glömma.

The soul of disco.