Förutsättningarna är helt förändrade. När Justin Vernon klev ur timmermansstugan med For Emma, Forever Ago satt världen och väntade på the next big thing. När uppföljaren släpps vet vi redan att han är här. Vi har sett honom live flertalet gånger nu. Vi har lyssnat på demosläpp och samarbeten, sett korta, tonsatta filmklipp cirkulera. Lyssnat till både välbyggda EP:n Blood Bank, snabbt bortglömde Volcano Choir och mastodontsamarbetet Gayngs. Samtidigt gillar vi vår Bon Iver som timmermansstugegubben. Ekande toner som möts mellan dåtid och framtid.

Vad som fascinerar är hur Justin Vernon, trots band och stålar, låter mer ensam och innerlig än någonsin. De ekande melodierna som studsar mellan hårt och mjukt. Men arrangemangen flyter iväg åt alla håll och det är något som skiljer från For Emma, Forever Ago. Genom alla projekt och tillfälliga band har Justin Vernon utforskat en stor del av musikhistorien och testat sina idéer på både lyckade och mindre lyckade saker. Det kanske är just därför som Bon Iver känns så självklar. Alla de bästa tankarna är nedkokade och sparade till just uppföljaren. Han har hunnit känna på dem ett tag. Vända och vrida.

Sen är inte Bon Iver enbart ett enmansprojekt. Bon Iver har gjorts i sällskap. Inget dåligt sällskap. Istället de som brukar sällskapa med Sufjan Stevens, Tom Waits, Arcade Fire och Andrew Bird. Det är klart det blir bra när den som arrangerar stråkar till vardags arrangerar dem åt The National.

Det är ganska svårt att få grepp om Bon Iver. Ta Hinnom, TK, den är precis överallt. Den svänger fram och tillbaka, blir tyst en stund och man hittar inte melodin. Så följs den av Wash som är så där rökig och ensam som spåren på debutalbumet. Samtidigt uppbyggd med detaljer och exakt noggrannhet. Greg Leisz pedal steel som aldrig blir för mycket. Bon Iver har en perfekthet som blir nästan tröttsam, samtidigt som det går att lyssna på den i oändlighet. Så snart Justin Vernon kastar upp rösten i falsett trillar man dit igen.