Man blir ju uppgiven.

När band som Hoffmaestro kuskar land och rike runt och cashar in åtskilliga kulor på sitt buskishopkok väljer andra svenska band att lösas upp, band som har potentialen att nå ut till så många men som för alltid är dömda till ett liv under radarn. Band som, till skillnad från ovan nämnda elvamannaorkester, har en integritet stark som en hel hjord bisonoxar och melodispråk och låtstrukturer helt befriade från Adidasklädda partyn. Cut City är ett sådant band. Rättelse: Cut City var ett sådant band.

Where’s the Harm in Dreams Disarmed är bandets svanesång, en skiva där Cut City slutar med flaggan i topp. Efter att ha fört en tillvaro i skuggorna har man nu nått vägs ände och det finns något glädjande i det faktum att man här låter som mest vitala. Ingenstans hör jag spår av ett band som lagt hatten på den svärtade postpunkhyllan.

I War Drum återfinns den frenesi som präglade förra EP:n Narcissus Can Wait och The Kids at Masochism High målar upp en hotande ljudbild som hela tiden ämnar att implodera, men som sträcker på sig i hela sin fulla prakt.

Avslutande Ghost Pose – 1) Lover, 2) Drifter, 3) Floater är med sitt genomgående gitarriff en värdig avslutning. Indierock som den ska låta. Indierock som skiter i det mesta. Föredömligt. Många svenskar hade aldrig en aning om vad som fanns där precis framför dem om de bara öppnat ögonen lite.

Jag är glad över att ha fått lära känna Cut City.