Det handlar om stråkarna.

Eller rättare sagt om hur Joash vid precis varje tillfälle lyckas använda dem på det allra mest effektiva sätt. Oftast som gråtmilt melankoliska stämningsförstärkare men andra gånger frenetiskt stacattotuggande eller bombastiska. Ständigt lika centrala och oumbärliga bidrar de till stor del till Don’t Fear It, Fight Its särprägel.

För annars är blandningen av storslaget orkestrerade ljudkulisser, intrikata lika jazz- som dansmusikinfluerade trumrytmer och en dos stämningselektronik knappast att betrakta som unik. Tvärtom så rör sig Joash i samma sfär som The Cinematic Orchestra eller Hidden Orchestras Night Walks för att ta ett mer aktuellt exempel. Men där Hidden Orchestra lägger tonvikt på blås och skiftningar i musiken med hjälp av effektfilter är Joash sound betydligt klarare och som sagt med ståkarna i centrum. En annan skillnad är att klubbmusiken får ta plats hos Joash.

Det är just i de ögonblicken, i mötet mellan stilar och tidsepoker som Don’t Fear It, Fight It sticker ut. Som i Bleed, titellåten eller This Beautiful Machine där mullrande ståbas, en grandios flygelmelodi och akustisk gitarr möter Joash hetsiga trumsynkoper som smyger över i trummaskinsrytmer och försiktigt bleepande elektronik som övergår i ilsket acidknorrande.

Det mesta på Don’t Fear It, Fight It är, med smärre variationer, uppbyggt på likartat sätt men utan att någon gång upplevas som negativt. Joash fingertoppskänsla för melodier, stämningar och intressanta arrangemang gör att hans sätt att återuppfinna musikhjulet både övertygar och lyckas tillföra både fräschör och eget sound.

Och så har han ju de där stråkarna förstås.