Leila K. är tillbaka.

Det har förstås gått de flesta förbi.

Efter att varit den första svenska dansmusikvågens kaxigaste och mest självklara frontfigur har en av Sveriges mesta rock’n’roll-stjärnor levt ett rock’n’roll-liv. På ett riktigt tragiskt sätt, med missbruk och fängelsevistelse i meritförteckningen.

Och nu är hon tillbaka. Som rösten i skribenten och klubbfixaren Petter Wallenbergs Legendary.

När det handlar om Lady Gaga handlar jämförelserna mest om Madonna. Rätt naturligt. Är du kvinnlig artist och blir sådär hejkomåhjälpmig-stor så finns det få andra att benchmarka sig mot. Ja, oavsett kön egentligen. Madonna är en av de största artister vi överhuvudtaget sett.

Hennes framgångar har förstås bestått i den totala kontrollen över, tja, allt under karriären. Med en (åtminstone rätt länge) en osvikbar fingertoppskänsla i att plocka ut rätt samarbetspartners har hon blivit en ikon och trendsättare. Musikaliskt och imagemässigt. Men också som kvinna i en bransch som fortfarande kontrolleras av män.

Däremot har Madonna sällan varit först på den musikaliska bollen. Istället har det handlat om att plocka ihop det som är på väg att explodera ut till den stora allmänheten, plocka ut några producenter med koll på försäljningspulsen och sedan sätta en poptouch på alltihop. Och just på det sättet har hon skapat något eget som andra sedan haft som referenspunkt.

Jag upptäckte Lady Gaga ungefär ett halvår, eller mer, efter alla andra. Utan att jag riktigt vet hur jag lyckades missa att höra något kände jag till sist att jag var tvungen att lyssna på vad allt skriverihallå handlade om. Det visade sig att The Fame (Monster) var ett bitvis rätt så enastående album. Här fanns några av de senaste årens allra bästa låtar. Musik som i någon bemärkelse hörde hemma i r’n’b-facket, men med fötterna väldigt bredbent förankdrade i den tunga arenarockens riffande. En uppdatering av det sound som Max Martin och Cheiron-studion byggde sina karriärer på. Lägg till utstyrslar som för det mesta fick Madonnas motsvarigheter att se rätt diskreta ut och – voilá! – en karriär byggd på ungefär samma ingredienser som popdrottningens.

Någonstans mellan debuten och skiva två (ja, eller tre, beroende på hur man räknar The Fame Monster) verkar det som att Lady Gaga tyckte att det var för lite arenakänsla på förstlingsmaterialet. Och dessutom att det inte räckte att hårdsrockandet fanns med lite diskret i bakgrunden. Nu ska det rockas på riktigt.

Och. Ja. Det tycker jag väl är sådär roligt.

Och även om åsikterna om förstasingeln och titelspåret mest handlat om ännu en jämförelse med Madonna – den här gången kring exakt hur mycket blåkopia Born This Way var av Express Yourself – så kan jag inte låta bli att tänka på Leila K.

Inte så att Leila varit i närheten av att göra något riktigt djupt avtryck i musikhistorien. Och visst hade jag kanske aldrig ens tänkt den här tanken om det inte hade varit för att Legendary och Born This Way dök upp ungefär samtidigt. Men Leila känns som en mer rättvisande jämförelse än Madonna vad gäller musiken.

Born This Way är en kitschig övermaximerad dos av Lady Gaga. Precis lika testosteronöverdoserat som omslagets glänsande kromskapelse och precis lika vräkigt ostoppbar. The Lady Gaga Show från start till slut, med lite hjälp från några bifigurer.

Och här tänker jag Leila K. Här tänker jag Open Sesame. Magic Ball. Carousel. Och framförallt Leilas fullständigt knäckande version av Plastic Bertrands glamrockande Ça Plane Pour Moi.

Skitigt. Mitt emellan rock och klubb. På ett plastigt sätt. Som det mesta på Born This Way.

Den första gången jag lyssnade igenom Lady Gagas nya skapelse tyckte jag att det var ungefär hur uselt som helst. Andra gången också. Förmodligen den tredje med.

Men någonstans där började det hända grejer. Jag tror jag började kunna bortse från den ljudvägg som skapats av de olika producenterna, som verkar ha tävlat med varandra om vem som kan stå med benen bredast isär. Där någonstans döljer sig ett antal poplåtar som faktiskt är just väldigt snygga poplåtar. Om de bara fått en extreme make over.

Visst. Det funkar. Det kommer säkert funka hur bra som helst på arenor som vanligtvis behöver Bonos ego för att fylla dem. I sina bästa stunder blir det poprocksdansmusik som den låter när Manhattan Clique gör sina briljanta remixer åt Katy Perry. I sina sämsta stunder blir det honkytonkande, We Will Rock You-lånande och östeuropeisk galärhouse.

För mycket av allt. Och lite till. Ett omöjligt recept som trots det, eller kanske just därför, gjort Lady Gaga till en musikalisk superstjärna i ett tidevarv när det inte längre föds några nya.

Leila K:s comeback, ännu en i ordningen, kommer knappast att förändra den här statistiken (mest därför att Legendary tyvärr är lite halvtråkig och generisk electrohouse). Och en jämförelse mellan Leila K. och Lady Gaga är förstås inte en match i samma viktklass någonstans, undantaget möjligen självförtroende. Men just därför kan jag inte låta bli att tycka att en av youtube-kommentarerna till Legendary känns lite naivt hjärtvärmande.

OH MY GOD!!! THE ”K” IS BACK! NOW GAGA CAN PACK HER BAGS AND FUCK OFF!