Det Stone Rollin’ framför allt är, är en bagatell. Han inte bara tittar bakåt, han har bosatt sig där.

Förra skivan The Way I See It ställde honom på en scen med slick kostym flödande i färgat ljus. Den här gången är han mer på en svettig klubb, men i ungefär samma tid. Han för inte musiken framåt alls, men han skäms inte för det heller.

Jag tror Antoine Batiste sa det bäst i början av andra säsongen av Treme när han bildade sitt nya Antoine Batiste and his Soul Apostles. Varför göra det så svårt? När man kan spela jävligt svängig musik ändå i gammal anda. Det var ju bra och alltför få gör det nu för tiden.

Det är det Raphael Saadiq gör på Stone Rollin’. Han plockar upp tråden från förr och spelar det för att det är bra. Inte för att nödvändigtvis återuppfinna musiken, för att det svänger. För att det är roligt. För att musik ska avnjutas.

Det är snabbt avrivna låtar. Bagateller som sagt, men också precis i linje med det han efterhärmar. Han spelar som vanligt det mesta själv, men han plockar också fram gästartister när det behövs. Stråkarrangemang från Larry Dunne (Earth, Wind & Fire) och keyboard från Amp Fiddler i Go To Hell. Göteborgs Yukimi Nagano lyfter Just Don’t med en vers som är mixad coolt i bakgrunden. Och när han plockar fram Larry Graham i ”gömda” The Perfect Storm efter en paus i avslutande The Answer går ett litet rys över nacken.

För inte världen framåt, men är jävligt bra här och nu. Det räcker gott.

(Skivan släpptes redan i slutet av mars, men kanske eftersom det var en bagatell tänkte jag inte så mycket på den. Sen visade det sig att det blivit en av mina mest lyssnade skivor hittills i år.)

Stone Rollin’:

Good Man: