Det ska erkännas att förra skivan, den första i ordningen – Shut the World Out – i princip gick mig förbi. Ett snabbt omdöme gjorde gällande att ett kompetent och melodiskt punkband tog sina första, övertygande steg på svenska scenen. Skivan försvann dock i mängden av övriga skivsläpp i samma veva. Det finns ingen risk över huvudtaget att nya State of Unrest går samma öde till mötes.

Det vore att ta den enkla vägen att konstatera att detta släpp frontas av Rodrigo Alfaro, tidigare verksam i bland andra Intensity och Satanic Surfers, och därmed hävda att förklaringen till State of Unrests styrka ligger däri. Så enkelt är det inte. Hela bandets stomme är fortfarande intakt sedan debuten (och EP:n Watching the Horizon) och på detta släpp bjuder man på en spelglädje och musikalisk skicklighet man tidigare bara kunnat skönja. Nu tar hela bandet för sig och känns som en enhet. Att man också lyckats skapa en fetare ljudbild än någon jag inte hört från ett svenskt punkband på många år är såklart också ett plus. Ett stort sådant. För att inte tala om låtarna sedan.

Det ska också erkännas att det var väldigt länge sedan jag lät ett punkband av den här ljudbilden ta så lång tid och plats i min anläggning. Samtidigt som jag sköljs med av minnen som uppstår – livespelningar med Lagwagon och Strung Out – har Atlas Losing Grip en approach som känns här och nu. Tidlös om ni så vill.

Det är en skiva som sjuder av känslor, men som också har nära till vissa hardcoretongångar. I mångt och mycket är det en mollbetonad ljudbild man mejslat ut och Rodrigo sjunger, om möjligt, bättre än någonsin. Låtarna sneglar mer åt en uppgivenhet, en vi-mot-dom-mentalitet (Bitter Blood) än samtida, och dåtida, happy-go-lucky-ideal som präglat punkscenen Atlas Losing Grip rör sig i. Att jag tycker mig höra lite RKL-tongångar i fina Contemplation gör mig bara mer övertygad om att det här är material för årsbästalistan.

Om du inte tror mig kan du lyssna på första singeln ut, Unrest, och kapitulera.