Med Beyoncé är man van vid något nytt för varje skivsläpp. På soloalbum nummer två, B’Day, visade hon upp en halvt manisk sida. Hon klämde in 11 totala fullträffar och sjöng dem med en unik styrka, nästan besatthet. Det extremt dansanta soundet tilltalade varje människa, och de riktiga fansen var lyckligare än någonsin över de löjligt bra låtarna. Med det albumet klev Beyoncé upp på en tron hon aldrig kommer lämna. På I Am… Sasha Fierce låg fokus mer på personlighetsklyvningen än något nytt rent musikaliskt, men balladskivan var speciell (akustiskt är inte det vanligaste på en R&B-skiva) och när hon förvandlades till Sasha på cd 2 kläckte hon ur sig några låtar som ingen annan skulle kunna mäkta med. Debutalbumet är mitt favoritalbum av alla i hela världen, och Crazy In Love var och är fortfarande banbrytande, men nuförtiden är Beyoncé en ikon. Det handlar inte bara om musik, även om det gör det för mig. För mig är Beyoncé världens bästa artist. Hon gör en sorts R&B som hon uppfann, men är sann till soulen och hiphopens rötter. Hon gör världens bästa låtar och hon är en superkvinna.

Röstmässigt tar hon här inga nya vägar. På förra albumet experimenterade hon mycket med sin röst, lät den flyta ut fritt över låtarna och växla vilt mellan högt och lågt, starkt och svagt. Här går det i samma stuk, tempoväxlingar och vågade utflykter som egentligen är supersäkra på grund av kvinnans helt felfria röst. Hon tycks dock bygga ännu mer på sin aggressivitet. På Run The World (Girls) är en censurerad svordom med i varje refräng. Jag tror inte att vi får en klisterlapp som tyder ”Parental advisory” än, men kanske i ett framtida skivsläpp.

Låtens delar är väldigt svårdefinierade och här finns klara svagheter som Beyoncé väldigt, väldigt sällan visar upp. Det är alldeles för upprepande, och bryggan som dyker upp här och där vet jag inte hur jag ska hantera. Men allt är inte knas. Vid 2.00 och 40 sekunder framåt lägger Beyoncé en riktigt het och hård vers(?), och det är den stilen som jag hoppas kommer dominera hennes nästa platta. Jag hoppas på berättigad egoism, feta rader (ur den här låten finns det minst 10 klockrena som jag fullkomligt älskar) och hiphopbeats. Men självklart även några ballader där Beyoncé taggar ner flera steg och slappnar av. Hennes röst är enorm, men den är som vackrast när den är liten.

Låten, eller kanske främst beatet, växer dock för varje lyssning. Instrumentalen är bland det mest hysteriska som Beyoncé har använt, men just när man vill höra mer av det roligt tokiga kommer det där märkligt långsamma partiet som har väldigt svårt att passa in. Dock kan jag inte bli annat än blint övertygad av Beyoncé när hon med flytande fri röst sjunger ”my persuasion can build a nation”. Jag är helsåld.

Trots låtens svaga sidor är jag glad att Beyoncé än en gång släpper en låt i det här temat som första singel (och fanatiskt överlycklig över att det är dags för ny musik från henne överhuvudtaget). Det är inte bara smart ekonomiskt sett, även om Beyoncé nog skulle toppa listor med vad som helst, det är även omtänksamt. Är man ett superfan är viss naivitet oundviklig, men Beyoncé bryr sig. Hon vill inspirera. Och så har hon ju knappast hymlat om sina divalater, vilket såklart gör jakten på radiotid och uppmärksamhet mer okej. När hon var 19 sa hon att hon skulle göra den här musikgrejen tills hon var snuskigt rik och bara kunde leva ett liv utan att göra någonting. Redan då hade hon släppt ett gäng klassiska låtar, men jag är lycklig över att hon inte lyckades lämna branschen. Hon är ju bäst.

I’m repping for the girls who taking over the world
Have me raise a glass for the college grads

Anyone rolling I’ll let you know what time it is
You can’t hold me
I broke my 9 to 5 and copped my cheque
This goes out to all the women getting it in
Get on your grind
To the other men that respect what I do
Please accept my shine

Boy you know you love it
How we’re smart enough to make these millions
Strong enough to bare the children
Then get back to bussiness