I’m gonna find a way to say it
Sing it from the tallest tree

Sex år är ingen tid. Sex år i Lambs värld betyder att tiden har stått still.

Det har gått över sex år sedan Lou Rhodes och Andy Barlow gick skilda vägar. Efter åtta år och fyra album hade Lamb nått vägens ände. Glädjen fanns inte längre kvar. Skivbolagsbojan kändes för tung. Samma historia som vi hört många gånger förr. Fast med andra namn.

Under tiden som gått har de båda gjort saker på egna hand. Lou har släppt album i eget namn. Andy har dykt upp bland annat som Lowb.

Aren’t we wise enough
to give all we are?
Surely we’re bright enough
to outshine the stars

Någonstans på vägen upptäckte de att de saknade varandra. Saknade att göra musik ihop. Så via sin officiella sida annonserade de att en ny skiva var på gång. En skiva som fansen fick förbeställa – och på så sätt finansera inspelningen och produktionen av densamma.

5. Sex år senare.

När Lous röst första gången smyger sig in inser jag hur mycket jag saknat den. Den hesa, viskande värmen som gör orden hon sjunger till så mycket mer än vad de egentligen är. Det behövs heller inte särskilt mycket mer tid med 5 än inledande Another Language för att inse att tiden i Lambs lilla världsbubbla faktiskt har stått still. Inte bara i sex år, utan på sätt och vis sedan debuten.

Den drum’n’bass som fanns där i början må ha fått maka på sig, men den kostym som Andy och Lou drar på sig är ett halvt diskanttrumslag från nittiotalets triphop. Under 5-resan blir det stora rytmer, klockspel, ståbas, filmvackert storvuxna stråkar och knorrande basgångar. Det är ur detta som Lamb mejslar fram känslorna som fyller musiken.

Och precis som vanligt lyckas de inte få till ett album som håller hela vägen. Den största dikeskörningen den här gången heter Build a Fire och är en postrocksrunkande bredbent skinnpaj som jag ska försöka förtränga så snabbt som det bara går. Och som vanligt finns det också låtar som inte är dåliga, men som heller aldrig riktigt tar vägen någonstans.

Men det är ju inte därför Lamb finns. Lamb finns för de andra stunderna.

And so into the darkness, they buried their light
And gave it away to the stars and the sky
To catch it, all that they wanted
Forgetting they put it there

Det största med Lamb har alltid varit dynamiken mellan det stora och det lilla. Den lilla människan och det stora hjärtat. Det lågmälda och det vräksvulstiga. Det återhållsamma och de exploderande känsloöverdoserna. Det är det som gjorde att vi hittar några av tvåtusentalets bästa och vackraste låtar på What Sound och Between Darkness and Wonder.

Utropstecknen den här gången är tre. Öppnande Another Language är Lambs musikaliska identitet sammanfattad på fyra och en halv minut. Avslutande och stillsamt vackra The Spectacle, med Lous vibrerande röst som den självklara stjärnan, är Lamb när de kryper som allra närmast. Och så allra bästa Wise Enough – Lamb när de bygger sina storslagna triphopkänslotorn, där det som börjar som en trevande, outtalad känsla till slut fyller horisonten med de vackraste av färger.

Här är Lou och Andy precis som jag vill ha dem. Lamb precis som jag vill ha dem. Bland de bästa låtar som gjorts i år. Men 5 har ingen Gabriel. Ingen Hearts and Flowers.

5 saknar kort sagt de där låtarna som är så vackra att livet för ett ögonblick trycker på paus.